Foto: Themba Hadebe7AP7TT.
”Vi, Sydafrikas folk, erkänner orättvisorna i vårt förflutna, hedrar de som lidit för rättvisa och frihet i vårt land, respekterar de som har arbetat för att bygga och utveckla det, och tror på att Sydafrika tillhör alla som lever i det, förenade i vår mångfald.”
Den sydafrikanska konstitutionen är ett vackert dokument, men verkligheten är långt ifrån lika vacker. De sociala skillnaderna i landet är enorma. Många har fortfarande inte tillgång till toaletter. Många svarta sydafrikaner hävdar sin historiska rätt till land som togs ifrån dem under apartheid, men frågan har ännu inte lösts.
Som vit behöver du varken tanka din egen bil, städa ditt eget hus, ta hand om dina egna barn eller bära bort din egen matbricka på lunchen. Många av de stora gatorna i Johannesburg bär dessutom fortfarande namnen av några av historiens mest passionerade rasister.
Klyftorna syns också i statistiken. I den återkommande undersökningen om livskvaliteten i Gauteng, den region som Johannesburg tillhör, undersöks hur befolkningen ställer sig till påståendet att svarta och vita aldrig kommer lita på varandra. Bland den afrikanska befolkningen instämmer 62 procent, men trenden över tid visar att siffran sjunker. Bland de vita instämmer 44 procent, men här är trenden den omvända. Andelen som är pessimistiska över samförstånd mellan svarta och vita ökar.
Det är smärtsamt att se ett Sydafrika så långt bort från den regnbågsnation som konstitutionen talar om. Missnöjet med ANC, Nelson Mandelas parti som har styrt sedan 1994, blir allt större och korruptionen är utbredd.
Detta har blivit särskilt tydligt sedan president Jacob Zuma, i slutet av mars meddelade att han sparkar tio ministrar,. Kort därefter nedgraderades Sydafrika statsobligationer till skräpstatus.
En av landets större radiokanaler bjöd in en psykolog för att hjälpa lyssnarna att hantera det kollektiva trauma som det efterföljande politiska kaoset ledde till. Och de som inte sörjer organiserar sig. Fredagen den 7 april utnämndes till en nationell protestdag där personer från olika politiska läger enades under parollen: Zuma måste avgå.
Vissa såg det som en självklarhet att demonstrera. Andra betraktade manifestationerna med misstänksamhet. De menade att vita i Sydafrika bryr sig om orättvisor först när det är deras pengar som hotas och att samma grupper som nu tågar på gatorna duckar för de riktigt viktiga frågorna, som landrättigheter och social rättvisa för de som har det sämst.
Att ställa upp på att Zuma ska avgå må vara enkelt. Men det är om de svåra frågorna som framtiden handlar.
Miriam Nordfors, Liberal skribent bosatt i Johannesburg
Smärtsamt att se Sydafrika så långt bort från den regnbågsnation som konstitutionen talar om.
