Politiska kommentatorer brukade dra ut trendlinjen i opinionsundersökningarna för att kunna förutspå när Sverigedemokraterna skulle nå över 50 procent.
Det skulle inte förvåna om några av deltagarna på SD:s landsdagar i Norrköping, den gångna helgen, drömde sig tillbaka till den tiden.
Trots fallande opinionsstöd, och trots fortsatta problem med både öppen rasism bland de aktiva medlemmarna och allmän politisk amatörism, är det troligt att SD även de kommande mandatperioderna kommer att ha ett betydande väljarstöd.
En inte oansenlig andel väljare lär betrakta en röst på SD som en försäkring mot en återgång till en liberalare migrationspolitik.
Varken S eller M kommer därför att vara beredda att utsätta sig för den politiska risk det skulle innebära att låta Miljöpartiet eller invandringsliberaler i Alliansen definiera migrationspolitiken.
Men även i den svenska politikens klassiska stridsfrågor, som skatter, välfärd och arbetsmarknad, kommer SD:s troliga vågmästarställning att ha betydelse.
Höger-vänster-konflikten skär rakt igenom SD. Både bland partiets väljare och aktiva medlemmar återfinns dem som skulle kunna beskrivas som sakpolitiska moderater respektive socialdemokrater. Vilken sida SD väljer kommer därför i praktiken att avgöra utgången i många höger-vänster-frågor, som exempelvis vinster i välfärden.
De senaste åren har SD i den ekonomiska politiken kommit att inta positioner snarlika allianspartiernas. I och med att den generation som nu skolas in i partiet via det nya ungdomsförbundet är marknadsliberalt orienterad, talar mycket för att denna inriktning på den ekonomiska politiken kommer att stärkas på några års sikt.
Samtidigt menar många att SD:s stora väljarpotential finns till vänster, bland S-väljare som vill se mindre invandring i kombination med satsningar på vård och omsorg.
Det är inte minst mot den bakgrunden man ska se den senaste veckans uttalanden från Jimmie Åkesson om att SD mycket väl skulle kunna stödja en S-regering om den står för en mer restriktiv invandringspolitik än en alliansregering.
I en intervju med TT (23/11 2017) lyfte Åkesson fram Dansk Folkepartis position som avundsvärd. DFP fungerar sedan länge som stödparti åt borgerliga regeringar, men har det senaste året allt mer kommit att betona sin gemenskap med, och uppvaktats av, Socialdemokraterna.
Det är lätt att se något liknande hända i Sverige.
Å ena sidan finns inom SD ett starkt stöd för en borgerlig ekonomisk politik. Å andra sidan krymper konfliktytan vänsterut i takt med att S vill profilera sig som garanten för en restriktiv invandringspolitik samtidigt som tunga LO-fack konstaterar att det var fel att stämpla SD-väljarna som rasister (Dagens Arena 7/11 2017).
En situation där både höger och vänster söker högerpopulistiskt stöd innebär inte att SD kommer att sätta den politiska agendan. Däremot innebär det att den som håller invandringspolitiken restriktiv och klarar av att övertyga SD om sin sak har en god chans att få se sin politik bli verklighet.
Det lär på lite sikt vara en attraktiv möjlighet för såväl socialdemokrater som allianspolitiker.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
Även i den svenska politikens klassiska stridsfrågor, som skatter, välfärd och arbetsmarknad, kommer SD:s troliga vågmästarställning att ha betydelse.
