Radioprogrammen ”Kaliber” och ”Studio Ett” har uppmärksammat att många kommuner kräver ersättning för att tillstyrka vindkraftsetableringar. Diskussionen har främst handlat om ifall kommunerna har laglig rätt att begära ersättning för sin tillstyrkan eller inte. Vi vill lyfta frågan och ifrågasätta grunden för kommunernas anspråk; kommunernas tysta veto som skrivits in i miljöbalken (16 kap 4 §).
Sedan 1 augusti 2009 har kommunerna haft en ny form av beslutsrätt som är förbehållen vindkraftsetableringar som tillståndsprövas enligt miljöbalken. Förändringen av regelverket skulle förenkla och förkorta handläggningstiden och genomfördes för att främja vindkraftsutbyggnaden i Sverige. I stället för tidigare prövning enligt plan- och bygglagen krävs nu en aktiv tillstyrkan från kommunen.
Så långt är allt gott och väl. Det är fullt rimligt, och önskvärt, att en kommun ska ha en tung och viktig roll när ny vindkraft byggs. Men, kommunens tillstyrkan enligt 16 kap 4 § i miljöbalken har inte förenats med någon följdlagstiftning och kommunens beslut behöver inte motiveras och är heller inte överklagbart.
Regelverket har uppenbara brister och upplevs som rättsosäkert och ineffektivt. Tillämpningen har resulterat i att tillståndsprocessen försvårats och handläggningstiden förlängts, tvärt emot lagens syfte. Utformningen av lagen ger utrymme för kommunerna att tillämpa regelverket som ett ”tyst veto”, med möjlighet till förhandlingar med ekonomiska krav som saknar stöd i lagstiftningen, så som ”Kaliber” och ”Studio Ett” tydligt har visat.
Kommunen kan när som helst i processen och utan motivering säga nej till ett vindkraftsprojekt. Om kommunen inte gör någonting, eller är tveksam, innebär det ett nej till projektet utan att någon särskild förklaring behövs. Vindkraftsbolagen blir i praktiken rättslösa. Även om företagen blir felaktigt behandlade eller drabbas hårt ekonomiskt, kan de inte kräva att frågan prövas i svensk domstol. Den enda möjlighet som finns till prövning är om regeringen skulle tillåtlighetspröva verksamheten enligt 17 kap i miljöbalken. Möjligheterna till detta är dock mycket begränsade.
Bristen på förutsägbarhet och det faktum att vetot inte omgärdas av rättsäkerhetsprinciper som är självklara vid annan myndighetsutövning, innebär stora problem för vindkraftsföretagen.
Lagstiftningen måste ändras så att prövningen följer gängse rättssäkerhetsprinciper. En vindkraftsprojektör måste ha en rimlig möjlighet att förutse om projekten kommer att godkännas eller inte. Användandet av det kommunala vetot är inte förenligt med de principer om saklighet och objektivitet som är centrala vid tillståndsprövningar och all annan myndighetsutövning. Det kommunala vetot medför därtill att vindkraften riskerar att förpassas till platser med sämre vindlägen, vilket i förlängningen innebär högre kostnader. I slutändan är det elkonsumenterna som drabbas.
Det är angeläget att vi får till stånd en snabb förändring och vi kräver därför att regeringen ändrar den nuvarande lagstiftningen. Om regeringens ambition om en rättssäker och noggrann prövning av vindkraftsärenden ska upprätthållas, måste formerna för kommunernas inflytande över vindkraftsärenden ändras. Såväl skyldighet att motivera beslut som möjlighet till överklagande bör ses över. Om inte detta går att slå fast i miljöbalken, bör regeln om kommunernas veto ersättas med en återinförd bygglovsplikt.
Annika Helker Lundström
vd Svensk Vindenergi
Bo Hansson
advokat och partner, Mannheimer Swartling Advokatbyrå
Johan Strömberg
advokat och partner, Advokatfirman Nordia
Maria Paijkull
advokat, Advokatfirman Vinge
Mats Eriksson
advokat, Advokatfirma DLA Nordic
Per Lindell
advokat och partner, Advokatfirman Nordia
Per-Anders Bengtsson
advokat och delägare, Advokatfirman Lindahl
Peter Ihrfelt
advokat och delägare, Advokatfirma DLA Nordic
Pia Pehrson
advokat och partner, Foyen Advokatfirma
Rudolf Laurin
advokat och partner, Wistrand Advokatbyrå
Sara Sjöholm
jur kand, Foyen Advokatfirma
Tove Andersson
advokat och partner, Wistrand Advokatbyrå