Socialdemokraterna talar återigen om ekonomisk demokrati.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) ingår i en arbetsgrupp som föreslår att löntagarägda företag ska gynnas i offentliga upphandlingar.
Varför har vanliga människor sämre insyn i sina arbetsplatsers styrelserum än i våra lagstiftande församlingar? Och hur blev det självklart att rösta fram en statsminister men inte företagets nya vd? Så går tankegångarna i rapporten som för tankarna till 1970-talet.
Idén om löntagarfonder hade inneburit ett politiskt drivet tvångsövertagande av svensk industri. Globaliseringen har lyckligtvis minskat riskerna för politiska ingrepp i näringslivet. Palmeerans värsta avarter kommer inte tillbaka.
Annika Strandhälls arbetsgrupp föreslår inga löntagarfonder, men gräddfilen för löntagarägda företag är illa nog. Den skulle av strikt ideologiska skäl ändra spelplanen för alla företagare.
Marknadsliberalismen har precis som alla andra ekonomiska system inbyggda problem. Det finns en rimlig kritik från både vänster och höger om framväxten av allt fler anti-marknader.
Företagen som tillhandahåller den bästa produkten bör tjäna mest pengar, inte bolagen som med hjälp av politiska kontakter, välavlönade lobbyister och kartellbildningar driver bort sund konkurrens.
Däremot är vinstintresset överlägset andra ekonomiska system som välståndsbyggare. Den typiska kapitalisten är inte en ny generation Wallenberg som förvaltar ärvda förmögenheter, utan en kämpande småföretagare som ofta belånar sig för att göra verklighet av sina drömmar.
Därför bör Socialdemokraternas nygamla tankar om löntagarägda gräddfiler stanna redan vid idéstadiet.
Lars Kriss
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Palmeerans värsta avarter kommer inte tillbaka.
