När rösterna i det brittiska parlamentsvalet hade räknats på morgonen den 9 juni hade den europeiska vänstern fått en ny person att knyta sina framtidsdrömmar till.
Valframgångarna, plus 9,6 procentenheter jämfört med valet två år tidigare, gjorde inte Labours partiledare Jeremy Corbyn till premiärminister. Men de var fullt tillräckliga både för att han skulle få servera öl på musikfestivalen i Glastonbury och för att den svenska twittervänstern skulle kasta längtande blickar över Nordsjön.
Den typ av vänsterbudskap som bara några veckor tidigare dömts ut som ett säkert recept på politiskt självmord, visade sig både kunna mobilisera unga väljare och skapa framtidstro. Med krav på nationaliseringar av järnvägen, posten och energiföretag, och höjda skatter, handlade det om att återupprätta den 1970-talsverklighet som Margaret Thatcher byggde sin politiska gärning på att bekämpa.
I själva verket kan Corbyn förstås som ett uttryck för samma typ av känslor som de senaste åren lett till framgångar för högerpopulister.
Statsvetare talar ibland om hur det politiska livet förvandlats till åskådardemokratier. Valen upplevs av allt fler som en ritual som saknar betydelse för politikens faktiska inriktning, samtidigt som allt färre är medlemmar i partierna eller känner någon som är det. Politiskt beslutsfattande blir en värld bortom räckhåll för de allra flesta.
Högerpopulismen erbjuder ett svar på detta genom att lova att ge ”den tysta majoriteten” plats i politiken.
Corbyn talar på motsvarande sätt till vänstersympatisörer.
Detta är anledningen till varför Corbyns framgång kommer att påverka den europeiska socialdemokratin.
För socialdemokratiska partier som på många håll är svårt trängda av högerpopulister erbjuder Corbyn en väg framåt. Genom att överge den marknadsliberala mitten kan man återupprätta höger-vänster-konflikten, varpå breda väljargrupper återigen får känna att en röst till vänster betyder något.
Det är lätt att se utrymmet för en svensk Corbyn. Att förbjuda vinster i välfärden är minst lika mycket en socialdemokratisk gräsrotsönskan som vänsterpartipolitik.
Det är också värt att dra sig till minnes att Håkan Juholt under sin korta tid som S-ledare skakade om den fördelningspolitiska debatten och väckte entusiasm med sitt tal om ”demokratisk socialism”. Det var något som, innan han maldes ned av personliga tillkortakommanden, skapade stor oro i den dåvarande Alliansregeringen.
Socialdemokraterna är ett parti som åtminstone delvis präglas av idén att det svenska samhället nådde sin topp någon gång före den borgerliga valsegern 1976 eller möjligtvis mordet på Olof Palme tio år senare. Ett parti där många känner att framtiden redan hänt kommer förr eller senare välja en ledare som lovar en väg tillbaka.
Det skulle bli en koalition av dem som på riktigt minns Erlander och Palme och dem som bara för att de aldrig upplevt det drömmer om ett samhälle utan valfrihet i välfärden, men med marginalskatter på 102 procent.
Och världen skälvde.
Svend Dahl
fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån
Att förbjuda vinster i välfärden är minst lika mycket en socialdemokratisk gräsrotsönskan som vänsterpartipolitik.
