Sveriges regering är på många områden ett föregångsland i det globala arbetet för stärkta mänskliga rättigheter (MR). Sverige bidrog under förra året bland annat till att FN antog en resolution om yttrandefrihet på internet och att en specialrapportör om MR-läget i Iran inrättades. Sverige stödjer också uppbyggandet av nationella MR-institutioner i utvecklingsländer.
För att Sverige ska kunna fortsätta vara ett föregångsland måste det internationella MR-engagemanget ha en motsvarighet på hemmaplan. Så är inte alltid fallet. FN:s övervakningskommittéer har påpekat att Sverige måste arbeta mer aktivt mot diskriminering av etniska minoriteter, hatbrott och våld mot kvinnor. Sverige har också fått kritik från FN:s tortyrkommitté för beslut att utvisa människor till länder där de riskerar tortyr. Flera av rekommendationerna har upprepats under tio års tid utan att särskilt mycket har hänt.
För att försvara och stärka skyddet för mänskliga rättigheter på hemmaplan har en tredjedel av världens länder inrättat en oberoende MR-kommission. Sjutton av 27 EU-länder har en sådan kommission. I Norden finns MR-kommissioner i Danmark, Norge och Finland. Sverige finns inte bland dessa trots att FN vid flera tillfällen har rekommenderat regeringen att inrätta en sådan.
Gianni Magazenni från FN:s kontor i Genève gästade i höstas MR-dagarna i Göteborg och berättade om fördelarna med att ha en oberoende MR-kommission. FN ger stöd till medlemsländerna för att de ska kunna bygga sådana institutioner. Det gäller också Sverige. När nu FN aktivt erbjuder sitt stöd till den svenska regeringen bör integrationsminister Erik Ullenhag (FP) ta emot den utsträckta handen.
En fristående människorättsenhet inom svensk statsförvaltning skulle kunna reda ut frågetecken kring tolkningen av internationella MR-åtaganden, utarbeta vägledande instruktioner till kommuner och landsting samt hålla ett vakande öga på myndigheter som inte agerar i enlighet med internationella förpliktelser. Ombudsmannamyndigheterna DO och JO har sina specifika uppgifter. En ny MR-institution bör därför inte placeras i dessa befintliga myndigheter utan utses av riksdagen och ha ett eget och övergripande mandat.
Vid en FN-ledd konferens i Wien för tjugo år sedan kom världens länder överens om ett antal principer för MR-arbetet – principer som senare bekräftades i FN:s generalförsamling. I dessa talas det särskilt om nationella MR-institutioner. Regeringens MR-delegation presenterade förra året ett förslag om en oberoende svensk MR-kommission. Förslaget välkomnades av flera frivilligorganisationer, men i regeringskansliet tycks engagemanget för frågan ha avstannat. Förhoppningsvis kan stödet från FN till integrationsminister Erik UIlenhag bli startskottet för en förnyad process för att stärka skyddet för mänskliga rättigheter också i Sverige.
Aleksander Gabelicordförande Svenska FN-förbundet