Replik på Mikael Bengtssons ledare ”Tala är bättre än att tiga” publicerad i Norran och på norran.se fredagen den 22 februari 2013.
Meddelarfrihet är en finurlig liten konstruktion, konstaterar Norran i sin ledare ”Tala är bättre än att tiga” (fredagen den 22 februari 2013) och antyder att offentligt anställda blivit tystare. Om det är så vet jag inte. Men de har ett lagskydd som ger dem rätten att utan risk för repressalier kontakta media.
Det ingen diskuterar är att alla anställda i privata företag saknar denna rätt, även i skattefinansierade vård- och skolföretag. Jag tillhör dem som tycker att man ska kunna framföra sina åsikter oavsett vilket bolag man arbetar för.
Varför diskuterar ingen det faktum att man på mer än halva svenska arbetsmarknaden riskerar att förlora sin anställning om man kritiserar sin arbetsgivare? Enligt nuvarande lagstiftning är risken stor oavsett om man vänder sig till media eller uttrycker sina åsikter på sociala medier. Denna lagstiftning, las, tycker många i dagens politik behöver göras mer arbetsgivarvänlig.
Om anställda som har lagstadgad rätt att kritisera sin arbetsgivare är tysta är det ett bekymmer, men det är ett mycket större bekymmer att alla anställda i privata bolag, inklusive Norran, saknar denna rättighet.
Var står Norran som liberal i frågan om att lagen borde gälla hela svenska arbetsmarknaden?
Tommy Lundmark
ombudsman IF Metall
Svar direkt: Jag skrev förra fredagens ledare utifrån en interpellation ställd av oppositionslandstingsrådet Nicklas Sandström (M) om det är locket på för landstingsanställda att prata med media. Jag skrev den också utifrån det faktum att jag upplever det allt svårare att få offentligt anställda att utnyttja sin grundlagsskyddade meddelarfrihet. Observera inte skyldighet. Därför berörde jag inte den privata sektorn.
För att svara kort på din fråga: Håller med dig om att anställda i privata företag som verkar på uppdrag av det offentliga – allt från multinationella byggkoncerner till företag som verkar inom vård, skola och omsorg – ska omfattas av meddelarfriheten. Däremot är jag lite mer tveksam till att det generellt ska gälla inom hela den privata sektorn. Min huvudregel är offentliga pengar offentlighet, privata pengar mer privat. Vilken jag också har skrivit om i andra ledare och krönikor.
Mikael Bengtsson
politisk redaktör, Norran