Varje år tar cirka 1 500 människor i Sverige sitt liv – vilket är ungefär fem gånger så många som antalet dödade i trafiken. Sedan 20–30 år tillbaka har antalet självmord, men minskningen har stannat av de senaste åren och bland unga kan man se en oroande ökning av självmordsförsök.
Självmord är ett allvarligt folkhälsoproblem och medvetenheten om detta har börjat nå ut runt om i landet. Det har tagits några viktiga steg i arbetet med att förebygga självmord: ett riksdagsbeslut om nollvision, nationella förebyggande strategier samt det rikstäckande utbildningsprogrammet ”Första hjälpen till psykisk hälsa”.
Men ännu finns mycket stora skillnader i hur kommuner och landsting arbetar förebyggande. Jämför man sedan statens satsning på 100–150 miljoner kronor årligen på att minska dödsfallen i trafiken med de cirka tre miljonerna för suicidprevention, blir det tydligt att detta område inte har högsta prioritet.
Historiskt sett har självmord varit förbjudet och tabubelagt och än i dag råder en undvikande attityd i samhället. Många myter lever kvar på grund av bristande kunskap och samhällsdebatt. Självmord sker i en förtvivlad livssituation, ofta med bakgrund i psykisk ohälsa och sociala problem.
Tyvärr finns det fortfarande nedvärderande och undvikande attityder till psykisk ohälsa i samhället. Detta får bland annat till följd att människor med psykisk ohälsa kan dra sig för att söka hjälp och berätta om sin situation. Bryter vi ett ben finns ingen tvekan om att söka hjälp, eller berätta för sin arbetsgivare att det kan bli svårt att arbeta heltid, men blir vi drabbade av psykisk sjukdom och har tankar på självmord är vi kanske inte lika säkra på förståelse och stöd från vår omgivning.
Också anhöriga till människor som tagit sitt liv kan mötas av tystnad och otillräckligt stöd från samhället på grund av att tabun och myter kring suicid fortfarande påverkar oss och belastar suicidala handlingar med skuld och skam. Vår uppfattning är att det faktum att suicidprevention inte prioriteras högre i vårt samhälle är ett resultat av de tabun och stigman som fortfarande omgärdar suicid. Vi vill väcka medvetenhet om psykisk ohälsa och suicid och förespråkar öppenhet och debatt.
Här följer några myter och föreställningar om självmord och sanningen bakom:
Det finns föreställningar om att tankar på att ta sitt liv grundar sig i rationella tankar om livets värde och att individen under ett suicidtillfälle är i kontroll och gör en medveten handling. Men i dag ser man till risk- och skyddsfaktorer och belastning över tid på liknande sätt som inom olycksfall i trafiken. Olycksfallsperspektivet ser till individens förmåga jämfört med de omständigheter som råder i en given situation. När kraven överstiger förmågan förlorar individen kontrollen vilket medför att en olycka inträffar. Suicid och suicidförsök ses i dag som ett psykologiskt olycksfall där personen har förlorat all kontroll och inte hittar någon lösning på en desperat situation. Att sprida kunskapen om detta synsätt är en del av den nationella strategin för suicidprevention.
En annan myt som fortfarande påverkar det förebyggande arbetet negativt är att det inte finns något man kan göra om en person bestämt sig för att ta sitt liv. I dag vet vi att de allra flesta som överlevt ett allvarligt suicidförsök inte tar sitt liv vid ett senare tillfälle, och att den som i sista stund hindras göra ett suicidförsök, till exempel av ett skyddsräcke på en bro, sällan försöker ta sitt liv med en annan metod. En suicidal handling görs oftast inte för att man vill dö utan för att man befinner sig i en outhärdligt smärtsam situation som man inte hittar någon lösning på. De flesta självmordshandlingar inträffar också under inflytande av psykisk ohälsa som till exempel depression eller missbruk som i sig är behandlingsbara.
En annan föreställning som fortfarande finns hos många och som kan leda till att en person i risk för suicid inte får hjälp och stöd är den att det kan vara farligt att prata om självmord då man kan ”väcka den björn som sover”. Men det är inte farligt att fråga någon om tankar på självmord. Det är däremot farligt att ensam bära på känslor av smärta, ensamhet och hopplöshet kopplat till tankar om att ta sitt liv och aldrig dela dem med någon. Genom att våga fråga om svåra tankar och känslor visar man att man är beredd att lyssna även om det är jobbigt.
Vad kan då samhället konkret göra för att förebygga självmord?
Utbildning till personal i kommun och landsting för tidig upptäckt och bra stöd och behandling. Information om var man kan söka hjälp. Skyddsräcken på broar, höga hus och tågperronger. Samordning av polis, räddningstjänst och sjukvårdsinsatser i akuta situationer. Minskad tillgång till skjutvapen, droger och alkohol. Systematiska utredningar av vad som föranleder suicid. Ökat stöd till anhörigföreningar och suicidpreventionscenter. Satsningar på utbildning och personal i skolan. Aktuell och tydlig statistik. Ökat stöd till efterlevande. Ökat stöd efter suicidförsök. Detta är bara några exempel på insatser från samhället som kan rädda liv.
Sedan nollvisionen i trafiken infördes har dödligheten sjunkit med nästan en fjärdedel jämfört med för 20 år sedan. Nu finns en nollvision även för dödsfall genom suicid men resurserna saknas för att på allvar utveckla det förebyggande arbetet. Det är hög tid att ändra på detta.
Oavsett samhällets insatser kan vi ändå alla ge ett mycket värdefullt bidrag genom att våga möta människor i vår närhet, fråga hur de har det och erbjuda vårt stöd oavsett om deras problem sitter i kroppen, själen eller huvudet. Tveka inte, det kan göra all skillnad.
Erik Andersonleg psykolog, projekledare suicidprevention barn och unga Umeå kommun
Lena Sjöqvist Anderssonhälsoutvecklare Västerbottens läns landsting
Lars Jacobssonprofessor emeritus klinisk vetenskap Umeå universitet
Ellinor Salander Renbergprofessor socialpsykiatri Umeå universitet