Regeringen har presenterat den nya nationella säkerhetsstrategin.
Det tog halva mandatperioden, men Alliansen drar inte nytta av passiviteten.
”Herr talman! Regeringen tillträder i en mycket orolig tid.”
Så inledde statsminister Stefan Löfven (S) avsnittet om försvars- och säkerhetspolitiken i regeringsförklaringen 2014.
Då som nu talade han klarspråk om hoten mot Sverige: Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim undergräver stabiliteten kring Östersjön. IS har förklarat krig mot liberala värderingar. Försvarsmaktens folkliga förankring måste stärkas, löd huvudpoängen.
Ändå tog det två år och tre månader mellan regeringsförklaringen och presentationen av säkerhetsstrategin. Det är en häpnadsväckande lång tid.
Att regeringen lyfter åtta områden som kräver särskilda åtaganden, däribland informationssäkerhet och energiförsörjning, vittnar om ett mindre naivt förhållningssätt till yttre och inre hot. Men själva finansieringen av försvars- och säkerhetspolitiken ligger fortfarande långt ner på den rödgröna prioriteringslistan.
Försvaret är inte underfinansierat, påstår Stefan Löfven. På den årliga Folk och försvar-konferensen på Högfjällshotellet i Sälen avfärdas allianspartiernas olika miljardlöften som ”anslagsbingo”. ( Dagens Industri 7/1 2017)
Nonchalansen i finansieringsfrågan är påtaglig. Antingen är statsministern ovillig att ta ytterligare en strid med Miljöpartiet, vilket kan förklara varför försvaret och biståndet får ungefär lika mycket pengar. Eller så är oron för de offentliga finanserna större än vad regeringen säger utåt.
Oavsett vilket borde allianspartierna kunna dra nytta av Socialdemokraternas och Miljöpartiets passivitet. För första gången finns en borgerlig samsyn om Nato-medlemskap. Likaså finns en gemensam insikt om att statsministern far med osanning när han hävdar att försvaret har tillräckligt med resurser.
Försvarsuppgörelsen från 2015 är i praktiken överspelad. Men i stället för att prata ihop sig om finansieringen verkar allianspartierna föredra soloräder. Därför kommer Stefan Löfven undan med beskyllningar om ”anslagsbingo”, trots regeringens uppenbara ansvarslöshet.
Lars Kriss
I stället för att prata ihop sig om finansieringen verkar allianspartierna föredra soloräder.