Jag är ingen politiker, egentligen, men bara att jag är same gör att jag i min person är politisk. Vi har en samisk historia att förvalta, våra förfäders kamp för landet och kulturen ska inte förstöras av att Sametinget i dag har tappat fokus. Därför vill jag ta mitt ansvar och vara en del av det som gör Sametinget till det vi en gång förväntade oss att det skulle vara – en företrädare som med folkets kraft visar vägen i försvaret av vårt land utifrån vår historia.
För bara ett år sedan var jag helt säker på att jag inte ens skulle rösta i det kommande valet. Besvikelse och totalt tappad tro på Sametinget var den enda känsla som fanns i mig, personlig vinning och egenintressen verkade ha fått fäste i alltför många samiska politiker.
Insikten om att den samiska kampen i sin organiserade form är mer än hundra år gammal, och att de som startade den knappt kunde drömma om möjligheten att driva sina frågor genom ett eget parlament, har fått mig till att vilja arbeta politiskt.
Att låta missnöjet över tappade visioner och fokus leda till att jag inte engagerar mig, eller inte ens röstar, känns som ett egoistiskt svek mot dem som gått före. Men har jag då svaret på alla utmaningar som vi står inför? Absolut inte, och det skrämmer mig. En politiker förväntas peka med hela handen och visa på enkla lösningar, men jag ser inga enkla sådana.
Rättighetsfrågan är dock en fråga där en lösning snarast måste till. I debatten inför detta val har samer utan rättigheter diskuterats ingående, på goda grunder, men ur en aspekt har det varit märkligt tyst – den skogssamiska rätten. Om du bedriver renskötsel i fjällsamisk miljö har du till exempel rätt till upplåtelser av jakt och fiske, möjlighet att avlysa områden från jakt för att minska störningar och möjlighet att till viss del påverka förvaltningen av markerna via rennäringsdelegationerna.
Samiska marker blir inte mindre samiska bara för att de är i skogssamiskt område, och samisk rätt ska vara lika oavsett plats. Tystnaden i denna fråga under årets debatter ter sig ännu märkligare när det trots allt finns ett parti som identifierat just skogssamer som sin kärna. Vi samer måste börja se oss som ett folk, där område eller yrke inte är avgörande för den rätt du bär. Detta är helt avgörande för att vi själva ska kunna ta ansvar för våra markers förvaltande.
Ett första steg mot samiskt självstyre är dock att respekten för varandra och insikten om sin egen ofullkomlighet får ligga som grund för allt man gör. Om man oavsett partitillhörighet möter varandras tankar med respekt så kan de växa till något större – och känslan i att någon annan befruktar ens tankar så att de växer är häftig. Behovet av samarbete för att komma framåt är något som jag insett betydelsen av.
Oavsett om jag personligen kommer in i Sametinget eller inte så ska det bli spännande att de kommande åren kanske få bidra med något litet så att Sápmi blir större.
Jörgen Stenberg, Malå Mijjen geajnoe