Så fruktansvärt onödigt, var en oneliner som Ragnar Berfenstam, barnläkare och professor i socialmedicin i Umeå och Uppsala, använde för att minska antalet dödande barnolycksfall i Sverige. Han är förmodligen den svenske läkare som räddat flest människoliv.
Hur det gick till?
Jo, genom en förutsättningslös holistisk analys kombinerat med långsiktig envetenhet och byråkratiskt gnet.
1953 startade samarbetskommittén mot barnolycksfall, till en början ett löst sammansatt nätverk av barnsköterskor, psykologer, föräldrar, poliser, politiker, leksaksfabrikanter, stadsplanerare, läkare, lärare, ja alla grupper som har med barn att göra.
Många ansåg då att olycksfall var ödesbestämda och opåverkbara. Men det var inte sant, vilket man med all önskvärd tydlighet har visat genom att barn-, trafik- och arbetsplatsolyckor minskat kraftigt genom åren tack vare förebyggande åtgärder.
Fallskador hos äldre fortsätter däremot att öka och är i dag ett av de stora folkhälsoproblemen i Sverige: årligen 1 700 dödsfall och 300 000 sjukhusbesök som kostar 24 miljarder kronor. Höftfrakturer drar lika stora sjukvårdskostnader som alla andra frakturer tillsammans.
En fjärdedel av de svenska kvinnorna beräknas få en höftfraktur under livet, 30 procent dör inom ett år och många återfår aldrig sin tidigare gångförmåga.
Vad måste göras?
Gör om vården för gamla och multisjuka, som i dag bollas mellan olika vårdinrättningar, föreslår Göran Stiernstedt i utredningen ”Effektiv vård” (SOU 2016:2).
Riv murarna mellan landsting och kommuner. Borra hål i väggarna mellan olika sjukhuskliniker och hälsocentraler.
Nu skadas, invalidiseras och dör många av de barn som Ragnar Berfenstam frälste till livet för över ett halvsekel sedan – i onödan.
En av fördelarna med skadeförebyggande åtgärder är att det kan ge snabbare resultat än exempelvis åtgärder mot hjärt-kärlsjukdomar och cancer. En kraftfull satsning på att förhindra fallskador hos gamla ökar chanserna att Västerbottens läns landsting når det djärva målet att 2020 ha världens friskaste befolkning.
I dag vet vi vad vi ska göra för att minska skaderisken – även för gamla. Störst kostnadseffektivitet får man om man fokuserar på de med högst fall- och/eller frakturrisk på sjukhus, på sjukhem och i boenden.
Där har man kontroll på verksamheten. Så varför inte använda den mödosamt insamlade informationen för att följa upp och styra?
Det samlas i dag in oräkneliga terabytes av data som inte används.
Vad måste analyseras och följas upp fortlöpande? Upprepade fall, även sådana som inte ger skador, liksom alla fallskador som ger frakturer och skallskador.
Finns det åtgärdbara riskfaktorer? Felmedicinering, underbehandling av behandlingsbara sjukdomar som urinvägsinfektioner, osteoporos, risker i offentlig miljö och hemmiljö, sandning, belysning för att bara nämna några exempel. Samma metoder – att rutinmässigt och systematiskt följa upp risker – som man använder för att bekämpa barn-, trafik- och arbetsplatsolyckor. Problemen är så komplexa att isolerade punktåtgärder blir verkningslösa. Det krävs organisationer och byråkrati.
Kostnaderna är små, de humanitära och ekonomiska vinsterna enorma. Problemet är att det är olika plånböcker som betalar.
Men landstinget i Västerbotten och kommunerna har samma innevånare och fortfarande har gamla människor rösträtt.
Olle Svensson