Sverige vill gärna framstå som bäst i klassen när det gäller skyddet av barns rättigheter. Trots detta är FN:s barnkonvention inte en del av svensk lagstiftning.
Detta får ibland märkliga konsekvenser. Mest uppmärksammat har det blivit i samband med barn till asylsökande. Barnen har varit omhändertagna i Sverige på grund av misshandel, utnyttjande eller vanvård i hemmet, men har ändå utvisats tillsammans med sina föräldrar.
Vissa svenska myndigheter har alltså bedömt att en del föräldrar inte kunnat ansvara för barnens hälsa och liv, samtidigt som andra svenska myndigheter ansett det okej att dessa föräldrar utvisas tillsammans med de barn som de uppenbarligen vanvårdat. Var finns logiken och var finns respekten för FN:s barnkonvention?
FN:s barnkonvention eller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, ändå har svenska regeringar av olika kulörer varit ovilliga att inarbeta den i svensk lagstiftning, varför? Jag tror att det finns flera skäl till detta. Ett har jag redan nämnt, nämligen att det skulle bli svårare att hantera utvisningar av asylsökande.
Ett annat skäl kan vara att det är svårt att i Sverige respektera det som står i barnkonventionen om ”önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund”. Vid ett studiebesök nyligen i Lettland slogs jag av hur tydligt man där satsade på kontinuitet, att barnen skulle få vara kvar hos sina föräldrar. I Sverige verkar trenden ibland vara den motsatta.
På Skellefteå Stadsmission möter jag varje vecka människor som själva varit fosterhemsplacerade och som även fått sina barn fosterhemsplacerade. Alla omhändertaganden är självklart inte onödiga, men min upplevelse är att betydligt mycket mer skulle kunna göras för att hjälpa barn och föräldrar att fortsätta att leva tillsammans.
Ett tredje skäl till Sveriges svårigheter är vår sekularisering. I sammanfattningarna på svenska av barnkonventionen har man systematiskt utelämnat orden om barnens rätt till ”andlig och moralisk utveckling”.
Denna rädsla för andlighet fick nyligen den absurda konsekvensen att en familj i Stockholmstrakten blev underkända som fosterfamilj enbart för att de inte kunde garantera att placerade barn aldrig skulle gå på någon gudstjänst.
Det är hög tid att FN:s barnkonvention blir inarbetad i svensk lagstiftning.
Hans Marklundpräst och föreståndare för Skellefteå Stadsmission