Replik på Helena Lindahls, C (riksdagsledamot från Västerbottens län) debattartikel ”Inte svårt att förstå S-politikernas raseri”, publicerad i Norran och på norran.se måndagen den 23 april 2018.
Det går inte att ta fel på att Helena Lindahl är upprörd.
Jag har ingen åsikt om upprördheten är befogad eller inte.
Vad jag däremot reagerar på är att debatten om glesbygds- och landsbygdsutveckling inte förs utifrån välfärdstermer.
Här är givetvis Helena Lindahl inte ensam utan detta är typiskt över hela den politiska skalan.
Nu kan ju politikerna försvara sig med att det saknas grundläggande välfärdsstudier av hur hushållen har det välfärdsmässigt i olika delar av landet.
Allmänt känt är att de nominella hushållsinkomsterna tenderar att öka med en regions storlek. Detta balanseras emellertid i hög grad av att även boendekostnaderna och andra priser stiger med regionstorleken. Sannolikt stiger boendekostnaderna snabbare än hushållsinkomsterna med ökande regionstorlek.
Tyvärr saknas regionala prisindex så vi kan inte med säkerhet säga var hushållens realinkomster är högst, men vi kan inte ta för givet att det är i de stora regionerna.
I den stora regionen drabbas därtill hushållen av köer, trängsel och dålig luft. Ett antal människor dör varje år i förtid i våra storstadsregioner på grund av den dåliga luften. Lägg till den närhet man har till naturen i de små regionerna, så blir det naturligt att fråga sig var hushållen har högst välfärd.
För en fullständig välfärdsjämförelse måste vi lägga till den offentliga servicens tillgänglighet och kvalitet. Inte heller här kan vi med säkerhet säga om det är små eller stora regioner som är vinnare.
Tillgängligheten till primärvården är inte entydigt bättre i den stora regionen. De stora regionerna har ofta en koncentration av dåligt presterande skolor. Och så vidare.
Om vi bryter ner vår välfärdsanalys ytterligare så finner vi att hushållen har lägst välfärd i de större städernas utsatta områden. Här är inkomsterna låga, arbetskraftsdeltagandet lågt, arbetslösheten hög, bidragsberoendet stort, skolresultaten dåliga, trångboddheten utbredd, etcetera.
Utan tvekan har hushållen en i genomsnitt lägre välfärd än hushållen i glesbygden och på landsbygden. Det är viktigt att ha med den dimensionen i debatten när man hävdar att det satsas för lite på glesbygd och landsbygd.
Detta enkla påpekande ska inte tolkas som att man inte ska bry sig om utvecklingen i glesbygden och på landsbygden. Naturligtvis ska vi det.
Det verkar finnas ett stort behov av att förändra skatteutjämningssystemet.
Det är inte rimligt att det överförs miljardbelopp till av socialdemokraterna misskötta kommuner som Göteborg och Malmö. Rimligen bör en betydligt större andel av kakan gå till de mer glesa delarna av landet för att säkra att den offentliga sektorn där kan klara sina basuppgifter.
I övrigt löses inte glesbygdens/landsbygdens utvecklingsproblem med bidrag, transfereringar eller ”återföring” av vattenkraftspengar. Utvecklingsproblemen kan bara lösas genom fler och växande företag och då handlar det inte främst om företag kopplade till jord- och skogsbruket utan om företag i branscher med tillväxtpotential.
Helt centrala i detta sammanhang är människorna som lever i glesbygden/på landsbygden. Det gäller i första hand att utveckla deras förmåga till innovationer och produktutveckling, men också till att starta och utveckla företag med inneboende dynamik, det vill säga att fungera som entreprenörer.
I andra hand handlar det om att understödja befintliga företag med tillväxtpotential, som givetvis bara är en mindre del av de befintliga företagen.
I tredje hand handlar det om att underlätta avvecklingen av företag som inte längre är konkurrenskraftiga.
Givetvis ställer detta den regionala och den lokala näringspolitiken inför stora utmaningar, men det finns inte några realistiska alternativ.
Charlie Karlsson, professor emeritus i nationalekonomi och industriell ekonomi
Debatt: Inte svårt att förstå S-politikernas raseriReplik: Använd inte oss som slagträ i debatten