Replik: Jag litade på de positiva signalerna, det borde jag inte ha gjort

Replik. Nu inser jag att jag aldrig borde ha litat på de positiva signaler jag fick under arbetets gång, samt konstaterar att jag heller inte insåg riskerna av att arbeta i en miljö präglad av ryggradslöshet och toppstyrd tystnadskultur. Jag önskar att det som hände oss aldrig ska behöva hända någon igen.

Shari Sabel Strandmark ger sin version av vad som hände när Västerbottensteatern lade ner föreställningen Röst. Foto: Amina Touray

Shari Sabel Strandmark ger sin version av vad som hände när Västerbottensteatern lade ner föreställningen Röst. Foto: Amina Touray

Foto: Foto: Amina Touray

Not Found2017-10-12 15:55
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Replik på Fransesca Quarteys, konstnärlig ledare och vd på Västerbottensteatern, debattartikel ” I stormens öga, varför föreställningen Röst lades ned”, publicerad i Norran och på norran.se fredagen den 29 september 2017.

I november förra året fick jag uppdraget att regissera föreställningen Röst, Västerbottensteaterns stora demokratisatsning. Ett hedersuppdrag av rang, och jag var överlycklig över förtroendet.

Ansvaret för hur en föreställning växer fram, från ax till limpa, ligger helt och hållet på mig som regissör. Jag leder arbetet för skådespelarna och det konstnärliga teamet: dramatikern, dramaturgen, scenografen, maskören, kompositören och det tekniska teamet.

Över mig har jag min chef, produktionens konstnärliga ledare, och högst upp Fransesca Quartey, vd/teaterchef på Västerbottensteatern. I det här fallet var Rösts konstnärliga ledare även verksamhetschefen för Unghästen.

Det är mitt ansvar att se till att dessa personer blir informerade om var vi befinner oss i processen genom möten, manus och genomdrag av föreställningen.

Sedan gäller det för mig och dramatikern att ta del av den kritik och de frågor och tvivel som framkommer från min konstnärliga ledare, och omvandla dessa till konkreta resultat och se till att göra föreställningen bättre. Röst var ett tydligt formulerat beställningsuppdrag med ett glasklart syfte: att få unga människor att gå och rösta.

Under fem veckors repetitionstid hade jag och skådespelarna regelbundna genomdrag där det konstnärliga teamet, och konstnärlig ledare/verksamhetschef Unghästen, med kolleger, medverkade. Tillsammans förde vi en dialog gällande text, skådespeleri och den röda tråden i föreställningen.

Som i alla teaterprocesser uppstår många frågetecken och farhågor innan man ser slutresultatet framför sig. Så även här med tanke på kort tid för text och repetitioner.

Jag kände mig trygg i samtalen med min konstnärliga ledare/verksamhetschef Unghästen, som visade glädje över arbetet på scenen och följde vår process kontinuerligt. Inte en enda gång hörde jag några varningsklockor om att produktionen befann sig i fara eller riskerade att läggas ned.

Tvärtom blev jag och dramatikern ivrigt påhejade och uppmuntrade av konstnärlig ledare/verksamhetschef Unghästen samt hennes kolleger.

En vecka innan premiären uttrycker konstnärlig ledare/verksamhetschef Unghästen att hon i stort känner sig positiv, att hon inte är orolig för någonting, med undantag av att pjäsen fortfarande är för lång, att hon inte känner sig inbjuden som publik och att hon känner en viss tveksamhet inför musiken.

Den 12 september erbjuder hon mig att vi eventuellt kan skjuta på premiären några dagar om det skulle behövas.

Onsdagen den 13 september kl 14 får vi en testpublik med bland annat 100 elever i 15-årsåldern, alltså tre år yngre än den tänkta målgruppen, eftersom Röst enligt uppdrag vänder sig till de elever som blir röstberättigade nästa år.

Eleverna är fokuserade och utbryter i en spontan applåd efter en av scenerna där det sjungs opera. Scenen läggs ut på Snapchat av flera elever.

Reaktionerna är blandade: några anser att den handlar om grupptryck, osäkerheten inför det politiska ställningstagandet, andra blir förvirrade, tycker lite eller mycket om den. En del vuxna är djupt berörda och uppskattande efteråt. Så är det ofta på teatern, folk tycker olika.

Kvart över fem blir jag kallad till Fransesca Quartey som förklarar att hon beslutat att lägga ner föreställningen efter att ha sett publikgenomdraget.

I rummet befinner sig även konstnärlig ledare/verksamhetschef Unghästen som förklarar att ”hon inte sett det” innan teaterchefen ”såg det”. De säger nu båda att ”den hänger inte ihop”, att ”man ingenting förstår”, att ”ungdomarna inte tycker om den” att ”vi har missat målet” och att den ”gränsar till barnföreställning”.

Dramatikerns kontrakt innehöll ett beställningsverk på 60 minuter. I det muntliga avtalet från förra året mellan mig och min konstnärliga ledare/verksamhetschef Unghästen var det sagt 70 minuters teater och 45 minuters pedagogiskt efterarbete med eleverna.

Publikgenomdraget den 13 september låg på 66 minuter. Det var första gången vi spelade pjäsen med de nya strykningarna. Slutversion låg på 60 sidor och inte på 46.

Jag har varit högst delaktig i dramatikerns manusarbete genom konkreta idéer och inriktning. Dramatikern har under hela sin process tagit in vad jag, Fransesca Quartey, konstnärlig ledare/verksamhetschef Unghästen samt teaterns dramaturg kommenterat och ifrågasatt. Hon har förändrat och anpassat texten.

När jag i efterhand frågat Fransesca Quartey om jag/vi i något skede borde ha slutat ta in förslag om hur pjäsen kunde förbättras/förtydligas fick jag svaret nej.

Rösts arbetsprocess och föreställningens slutresultat faller under mitt ansvar som regissör. Ingenting i denna artikel har som intention att förändra detta.

Den 13 september, vid vårt första möte med publik, hade vi ingen färdig föreställning. Vi hade gjort strykningar och mycket återstod att lägga på plats. Det var sådant som vi räknade med att vi kunde lösa på tre repetitionsdagar. En uppskjuten premiär hade fallit oss till godo.

Som regissör tog jag fasta på mitt eget omdöme och på de positiva signaler jag fått av produktionens konstnärliga ledare/verksamhetschef Unghästen eftersom Fransesca Quartey inte kunnat besöka repetitioner tidigare i processen.

I efterdyningarna har Fransesca Quartey bett mig personligen om ursäkt, tagit på sig ansvaret för allt och sagt att hon inte gett oss tillräckligt med tid för att göra ett bra arbete. Sedan har hon även på det mest generösa vis erbjudit sig att föra samtal med mig om mitt arbete som regissör och arbetsledare.

När jag två veckor efter nedläggningen samtalar med Fransesca Quartey på telefon, får jag reda på att teaterns ledning antagit att jag och dramatikern samarbetat med SVT:s kulturredaktion och ”matat” medierna med uppgifter kring nedläggningen av Röst.

Det är ett allvarligt påhopp och en ogrundad misstanke. Varken jag eller dramatikern har på eget initiativ tagit kontakt med en enda journalist under de senaste veckorna – med undantag för i dag då jag skriver detta inlägg.

Nu inser jag att jag aldrig borde ha litat på de positiva signaler jag fick under arbetets gång, samt konstaterar att jag heller inte insåg riskerna av att arbeta i en miljö präglad av ryggradslöshet och toppstyrd tystnadskultur.

Jag önskar att det som hände oss aldrig ska behöva hända någon igen.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min tacksamhet och kärlek till dramatikern, skådespelarna, det konstnärliga teamet samt teaterns personal och ateljéerna. Ni har gjort fantastiska insatser under denna process.

Shari Sabel Strandmark

regissör Röst

Kvart över fem blir jag kallad till Fransesca Quartey som förklarar att hon beslutat att lägga ner föreställningen efter att ha sett publikgenomdraget.

undefined
Shari Sabel Strandmark ger sin version av vad som hände när Västerbottensteatern lade ner föreställningen Röst. Foto: Amina Touray
Debatt: I stormens öga, varför föreställningen Röst lades ned