Lågkonjunkturen som dominerade debatten i slutet av förra året har kommit av sig. Optimismen har återvänt, varslen som lades under senhösten 2012 har i stort sett återkallats och vi har återfått tron på ”tillväxt”. Visst finns det orosmoment – den europeiska krisen är långt ifrån löst, den starka kronan gör livet krångligt för våra exportföretag – men i stort sett har optimismen återvänt.
Hur kan vi då underlätta och påskynda utvecklingen i länet?
När vi tittar i backspegeln finns det framförallt en fråga som vi i Sverige/Västerbotten måste förändra om vi ska ta del av utvecklingen: en uppluckring av det stelbenta regelsystemet när vi ska bygga infrastruktur, när nya gruvor öppnas, vid förlängning av miljötillstånd.
Fördröjningen och fördyringen av Botniabanan på grund av alla tillspetsade juridiska formuleringar som prövats i rätten känner vi alla till och samma sak håller på att hända när alla miljöfrågor ska belysas inför starten av den näring som verkligen ger framtidstro i inlandet.
Det svenska ramverket är dessvärre väldigt trögt, det innebär i korthet att alla infrastrukturprojekt hanteras med samma ramverk av rättsregler oberoende av om det avser en mindre spårutbyggnad eller en omfattande väginvestering. I stora projekt kan en mängd rättsprocesser uppstå innan projektet kan avslutas och nya processer kan uppstå under projektets gång. Andra länder har löst detta bättre, både i Danmark och Finland är lagstiftningen annorlunda och tillåter därmed en snabbare hantering av dessa frågor.
Handelskammaren har tidigare i olika sammanhang påpekat problemen med detta och även kommit med förslag på förändringar. Efter många påstötningar så tillsatte regeringen en utredning för några år sedan, en utredning som presenterades 2011 och som egentligen bara ”bidde en tumme”. Några radikala förändringar genomfördes inte utan man skrapade i gammal god stil bara på ytan.
Sverige och Västerbotten befinner sig i en internationell värld. Kapital och investeringar flödar fritt över landsgränserna, investerare placerar sitt kapital där man får bäst avkastning. Då hjälper det inte om så marken i inlandet skulle vara sprängfylld av mineraler om tillståndsprövningarna tar ett decennium har kapitalet flyttat till andra platser.
Och är det inte en stel lagstiftning som bromsar så kan det vara de byråkratiska resurserna. Hur kan en förlängning av miljötillstånd för ett befintligt företag i länet ta upp till två år – vilket inte är ovanligt?
Därför politiker med hjärtat i Västerbotten: med detta menar vi inte att vi ska ”hoppa över” miljöprövningar, allmänhetens påverkan och andra lagliga krav. Men vi måste ändra regelsystemet så det blir ekonomiskt möjligt att nyttja våra naturtillgångar och starta nya infrastrukturprojekt. Hur ska vi annars få Norrbotniabanan? Lagstiftningen måste ibland kunna gallra bort marginalintressena och undvika ”beslutsinfarkter” till fördel för samhället.
Jan Bergmark
vd, Västerbottens Handelskammare