I december 2012 tar den ekonomiska nedgången ny fart. Vi är tillbaka på ruta ett, i det här fallet hösten 2008. Ganska många prognoser under senare tid har talat om att vi har varit på väg ur nedgången, men de har alla visat sig för optimistiska. De positiva prognoserna har baserat sig på allt från ganska enkla tumregler upp till stora konjunkturmodeller. Allt har varit missvisande.
Vad som gett prognosmakare skäl för tilltron är att den ekonomiska politiken har varit aktiv. Särskilt penningpolitiken har försökt stimulera. Man har opererat med artificiellt låga räntor och ökat tillgången på pengar i en omfattning som vi aldrig sett förut. Obama-administrationen i USA har gödslat ekonomin. Den europeiska centralbanken har gjort samma sak och förklarat att man är beredd till vilka åtgärder som helst för att försvara euron. Detta borde enligt konventionell visdom ge upphov till en rejäl återhämtning.
Men konventionell visdom har visat sig innehålla begränsningar. Den uppgång som följde på stimulanser för omkring 10 år sedan ebbade ut 2007. Därefter har nya stimulanser och en jättelik underskottsfinansiering i många länder bara lett till kortvariga uppgångar, i bästa fall några månader. Sedan har problemen återkommit, i förvärrad form. Många ekonomer har haft svårt att ens bestämma när växlingar mellan uppgång och nedgång inträffat, än mindre förutsäga dem. Men det teoretiska mörkret är inte fullständigt; nytt ljus har kastats över hur konjunkturer utvecklas från ett kanske oväntat håll. Den österrikiske ekonomen Ludwig von Mises publicerade för precis etthundra år sedan ett penningpolitiskt arbete som nästan kusligt exakt beskriver vad som händer nu.
Tanken, i stenstil, är att regeringar kan starta en artificiell uppgång genom att pressa ned räntan och överösa betalningssystemet med nya pengar. Vi får då en bankränta som ligger under den naturliga räntan. Många investeringar tycks lönsamma vid gällande bankränta, men klarar inte återgången till den naturliga räntan. De är därför felinvesteringar och kommer att snart avslöjas som sådana. Kapital är förslösat och arbetskraft friställs. Nästa steg för regeringar blir nu att på nytt – med ännu större insatser – pressa ned bankräntan. En kortare uppgång följs nu av en ännu djupare nedgång. Vi har därmed kommit in i en politisk cykel som det är svårt att ta sig ur.
De konkreta nedslagen är inte svåra att finna i en tid med en övertro på staten. Mises föreställer sig nu något annat, att den enda möjligheten för en återställd ordning är en stor statlig reträtt. Problemen måste lösas genom en normal ekonomisk process, där individer och företag successivt anpassar sitt beteende. Det är ingen lätt väg, men alla alternativ är värre.
Kurt Wickman
fil dr och ekonom