Farzana Khatibi utsattes för rasism när hon väntade på bussen i Skellefteå.
”Du är inte svensk, det ser man på dig.”
Orden slungades mot Farzana Khatibi när hon väntade på bussen hem till Morö backe.
Vi känner igen det allt för väl. Hur någon tar sig friheten att själv avgöra vem som ska accepteras som en del av gruppen och vem som ska lämnas utanför.
Som när Björn Söder (SD), då riksdagens andre vice talman, i somras själv ansåg sig skickad att definiera vilka som är ”svenskar” och vilka som inte är det. Samer och judar skulle exempelvis inte betraktas som svenskar, bestämde Söder.
Ständigt detta systematiska exkluderande, där ”svenskheten” alltid är villkorad.
Visst är du svensk, lille vänDe senaste dagarna har vi också kunnat läsa om hur anställda vid svenska apotek vittnar om en ökande rasism. Ett växande arbetsmiljöproblem, som till och med har lett till att personal har fått neka vissa kunder hjälp.
Tyvärr är problemet med den så kallade ”vardagsrasismen” betydligt större än så.
Majoritetens tystnad är minst lika farlig som minoritetens rasism.
Under hashtaggen #nostranger vittnar människor om sina egna erfarenheter av rasism. Ett upprop som enligt den egna programförklaringen vill samla alla ”som har fått nog av att behandlas som en främling i det land där vi bor.”
Och vittnesmålen strömmar in. Om allt från rasism i arbetslivet till rasistiskt bemötande i sjukvården.
Precis som #metoo handlar också #nostranger om att synliggöra ett samhällsproblem. I det ena fallet sexuella övergrepp och i det andra fallet den vardagliga rasismen. Genom vittnesmålen vill man ”ta makten över de egna berättelserna och […] lägga skuldbördan och ansvaret där det hör hemma; hos den som utsätter andra för rasism.”
Just detta gjorde Farzana Khatibi. Hon vägrade att sitta tyst när rasismen drabbade henne på en busshållplats i centrala Skellefteå. Hon sa ifrån.
Tyvärr var det desto tystare från människor runt omkring. I fem minuter fick Farzana Khatibi ensam försvara sig mot den rasism som vräktes över henne, innan någon till slut ingrep.
Majoritetens tystnad är minst lika farlig som minoritetens rasism. Normaliseringen är nämligen en långsam process.
Men både du och jag kan göra något för att hejda den.
Vi kan säga ifrån. Vi kan skapa ”dålig stämning” runt fikabordet. Vi kan vägra acceptera generaliserande omdömen om ”vi” och ”dem”. Vi kan stå upp för dem som utsätts för rasism.
Att inte göra det är faktiskt inte svenskt.