Lögnen är Putins politiska signatur.
Kreml fabricerar nu fantasier om mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Misstankar riktas åt alla håll, utom mot Nemstovs politiska fiende: Putins syndikat av politiker och oligarker som har plundrat Ryssland.
Det går förstås inte att säga vem som mördade Nemtsov – eller på vems order. Vi lär heller aldrig få veta. Vad som däremot inte längre kan döljas är att EU:s politik för att hantera Putin har blivit ett pinsamt självbedrägeri.
Putin följer ett inarbetat mönster vid politiska mord: institutionella lögner ersätter rättssäkra domar.
Den som i väst tros ha förgiftat dissidenten Aleksandr Litvinenko med det radioaktiva medlet polonium på en restaurang i London fick en rysk parlamentsplats i stället för fängelse. Flera personer har dömts och friats för mordet på journalisten Anna Politkovskaja. Ingen har hållits skyldig för beställningen.
Juristen Sergej Magnitskij, som avslöjade skattebedrägeri i miljardklassen, fick betala med sitt liv. Medan bedragarna befordrades dömdes Magnitskij – efter sin död – för de brott han avslöjade.
Kremls indoktrineringsmaskineri bedrar nu ett helt land om vad som hänt i Ukraina. Putin har från första stund ljugit om Rysslands invasion och dess stöd till rebellerna. Precis som 2008 då Kreml godkände ett fredsavtal med Georgien utan intention att följa det. Putin gick nyligen med på ett stilleståndsavtal i Ukraina – men bröt det omedelbart.
Så varför anstränger sig Europas ledare för att hoppas på Putin?
Varför agerar de inte på basis av det som alla ser – att Putin mycket väl kan sätta rysk trupp i EU- eller Nato-länder inom kort – i stället för att förhandla med honom?
Europas ledare beter sig som den misshandlade hustrun som aldrig lämnar den make som ständigt återfaller till våld.
Men Europas desperata sökande efter fred blottlägger dess egen svaghet. Europa har misslyckats med strategin att ändra på Putin med hjälp av ekonomiska sanktioner. Sanktionerna är alldeles för svaga för det.
Och det finns en enkel logik bakom: Europa saknar militär auktoritet. Om konflikten med Ryssland skulle eskalera till en militär konflikt saknar Europa motståndskraft. Europa har inget effektivt missilskydd. Europa saknar en nukleär snubbeltråd – den gräns vid vilken Nato sätter in strategiska kärnvapen – som följer västalliansens expansion österut.
Sverige är oroat för Gotlands säkerhet. Baltiska politiker befarar att Putin snart invaderar dem.
Men kontinentens militärstrateger har en annan mardröm: Putin kan marschera fram till Hamburg innan Europa kan svara på militär eskalation. Så länge Europa saknar militär livsinstinkt blir sanktioner varken starka eller får avsedd verkan.
Det var därför Merkel nästan tvingade på Ukrainas president ett hopplöst stilleståndsavtal i Minsk. Hon är orolig för Europas säkerhet, inte bara Ukrainas.
Därför fortsätter fredscharaderna med Putin. Men verkligheten gör sig påmind: självbedrägeri är också en lögn.
Fredrik Erixon