I media har vi under lång tid fått ta del av psykiatrins kris i Skellefteå. Överbeläggningar och vårdplatser som försvinner. Det är medias uppgift att berätta om det. Vi inser det mänskliga lidande som ryms i den andra änden, det måste minimeras.
Samtidigt får trädet – att vården för psykiskt sjuka fungerar undermåligt för somliga – inte skymma skogen att psykiatrin i Skellefteå är en av de framgångsrikaste i landet med att dess patienter blir behövda, känner uppskattning, bor bra och lever ute i det vanliga samhället.
Då syftar jag på det närmast unika samarbetet mellan landstingets psykiatri i Västerbotten, Skellefteå kommuns socialtjänst, arbetsförmedling, försäkringskassa, frivård, missbruksvård, kronofogde, övriga myndigheter och lokala företag som resulterat i Solkraft. Där arbetar varje år över 700 människor som blir behövda. Dryga tio procent går årligen vidare till arbeten på den öppna arbetsmarknaden eller studier.
När socialstyrelsen gör sina tillsyner av psykiatrireformen från 1990-talet, som innebar att mentalsjukhusen stängdes och patienterna flyttades ut i samhället, hamnar Skellefteå i topp.
Många andra kommuner behandlar psykiatrins patienter styvmoderligt, de bor undermåligt, är inte behövda och lever sina liv mer eller mindre bortglömda. Det är på sådana skamfläckar media måste rikta sina strålkastare, samtidigt som man visar på goda exempel, där psykiatrin i Skellefteå arbetar för och visar i praktisk handling att det finns vägar ut ur eländet. Det sammanhanget får inte glömmas bort.
Att psykiatrin inte fungerar i Sverige har hörts så många gånger att allmänheten knappt orkar notera det längre, då blir det än viktigare att peka ut de få goda exempel som visar att det finns vägar ut ur det onda, där psykiatrins patienter inte blir bortglömda och isolerade. För många kommuner runt om i landet är Skellefteå ett sådant föredöme.
För några dagar sedan besökte jag Solkraft. Trots de kärva tiderna håller man ställningarna, människor fortsätter att arbeta och vara behövda, då minskar återinläggningarna hos psykiatrin, missbruksvård och kriminalvård drastiskt. I samarbete med lokala och socialt tänkande företagare kommer människor ut i vanliga arbeten.
Under de senaste fem åren har jag följt åtskilliga människor som genom Solkraft återfått sin värdighet och börjat resan för att bli insläppta i samhället. Glädjen och lyckan över att få börja smaka på den gemenskapen, att bli en människa som finns i andras ögon, låter sig knappt beskrivas i ord.
Tjänstemän på arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst fortsätter med sina informella nätverk för att människor ska kunna slussas ut från bland annat psykiatrin och komma till Solkraft och sedan vanliga arbeten. Problemet är att delar av det nya regelverk som tas av riksdagen gör det svårare att snabbt få ut människor i arbete.
Därför borde riksdagsledamöter besöka Skellefteå och studera den arbetslinje man haft där i snart 30 år, låta sig inspireras och lära inför det fortsatta ändrandet av regelverk. Där kostar ett nytt arbete inte en miljon per person och år, vilket riksdagens beslut ibland innebär, utan dryga 2 000 kronor år/människa för kommunen.
Tyvärr ser man alldeles för lite till den ekonomiska samhällsnytta som skapas i Skellefteå, det räcker med att ta promille av den så skulle psykiatrin inte behöva uppleva ett uns av kris.
Visst befinner sig psykiatrin i Skellefteå i kris, men det är en liten del av sanningen, det helt dominerande är att den blomstrar och är något att vara stolt över. För media är det minst lika viktigt att berätta om de goda exemplen för att visa på möjligheter ut ur det svåra, annars riskerar det undermåliga att bli självuppfyllande profetior.
Leif Stenberg
journalist med socialmedicinsk inriktning som tidigare har varit knuten till bland annat Socialmedicinska institutionen, Karolinska institutet, Stockholm