Landsbygdsprogrammet, som är ett verktyg för att nå målen med landsbygdspolitiken, befinner sig under luppen – och inget fel med det. Felet uppstår först när man inte vet vad man ska leta efter, då hittar man oftast bara det man söker. Ser man bara fel saker är luppen inte bra, då förstorar den felen.
När jag ser landsbygdsprogrammet ser jag möjligheter. Tittar jag i luppen ser jag till och med företagen och personerna bakom möjligheterna. Jag ser dem som vågar och vill satsa i en tid när de flesta bara vill ha trygghet. Jag ser dem som litar till sin egen förmåga mer än till samhällets. Jag ser dem som närapå trotsar naturlagarna, och som med teknik och nytänkande har fått inlandets avstånd att te sig mindre.
Jag ser åkrarna som oaser i våra skogar, jag ser bördiga älvdalar och kustslätter där blicken får sträcka ut över kulturlandskapet. Jag ser byar och samhällen där man fasar för att den dagen ska komma då den siste bonden slutar. Jag ser alla vilda djur som lever i bondens närhet, och en miljö vi inte kan tänka oss vara utan.
Jag ser betande djur, en lisa för varje vilsen själ som tar sig tid att njuta. Jag ser livsmedel på både ben och rot och jag ser och förstår hur många som har sin utkomst från landsbygdens och inlandets nyttjande av vårt landsbygdsprogram.
Regeringens utredare ser inget av vad jag ser. Hon ser att utvecklingen och produktionen på landsbygden viker trots pengarna, och tolkar bilden som att pengarna inte har gjort någon nytta. Det måste i så fall vara första och enda gången i mänsklighetens ekonomiska historia som pengar inte fungerat som drivkraft. Den mest troliga anledningen är väl att det inte var tillräckligt med pengar?
Om utredarens syn på investeringsstöden skulle delas av regeringen budskapet väldigt tydligt: ”Vår framtida mat behöver inte produceras på vår egen landsbygd”. Då undrar jag varför vi har så många synpunkter på hur vår mat ska produceras om vi ändå ska köpa den någon annanstans. Vilken nytta gör ett djurskydd i Sverige om djuren föds upp i utlandet?
Regeringen och utredaren må ha vilken konstig syn som helst på både livsmedelsproduktion och vår egen landsbygd, men man kan vara fullständigt säker på att maten även i framtiden kommer att produceras på landsbygden – någonstans i världen. För LRF Västerbotten är det självklart att prioritera vår egen landsbygd – alltså, att sätta inlandet framför utlandet.
Arne Lindströmordförande LRF Västerbotten