Valfrihet är höjden av lycka.
Möjligheten att privatisera delar av vår gemensamma sektor var en av de viktigaste reformerna under 1990-talet.
Så har det låtit under ganska många år. Men hur bra är det egentligen, och för vem i så fall? Vad tycker vi svenskar om valfrihet, i praktiken?
Bland partierna finns en stor samstämmighet om att försvara denna privatisering. Frågan har i stället handlat om hur vinster i välfärdsföretagen ska beskattas.
Men låt oss börja med att reflektera över frågorna om valfrihet i stort. De flesta av oss vill välja, men vi gör det sällan i praktiken.
När det gäller att byta bank har det visat sig att 80 procent inte bytt bank de senaste åren. De flesta svenska löntagare avstod från att välja premiepensionsfond.
Jag tror att de flesta, som jag själv, lämnar in bilen på samma verkstad år efter år, tankar på samma mack, handlar mat i närmaste butik.
Möjligheten att driva privata apotek och vårdcentraler har inneburit ökade valmöjligheter för boende i vissa stadsdelar, som i Vasastan och på Östermalm i Stockholm där man i vartannat kvarter kan hitta privata alternativ. Men inte i Burträsk eller i Jörn.
Bilbesiktningarna och apoteken har blivit fler i Skellefteå, i centrum är avståndet bara några hundra meter mellan apoteken. Men vi ser inte fler i Boliden, i Byske eller i Sorsele. När det gäller skolor, vård och omsorg ser vi rätt få exempel i vår närhet. För de flesta har valmöjligheterna inte ökat.
Ska vi alltid kunna välja?
Enligt vissa är detta en av de viktigaste frågorna, Systembolaget undantaget.
Den största frågan gäller skolan, därefter vård och omsorg i stort.
Apotek, bilbesiktningar och liknande är det rätt tyst om. Jag tror det vore bra om också dessa kunde utvärderas och diskuteras.
När det gäller vård har de jag möter uppfattningen att vårt gemensamt ägda lasarett ska tillhandahålla denna. Bra behandling vid cancer, bra kirurgkompetens, stöd vid förlossning och så vidare.
Problemet är inte avsaknaden av privata alternativ. Utmaningen handlar i stället om tillräckliga resurser och ibland om att hitta personal. Samma resonemang när det gäller skolan. Den ska vara bra, inte privat i första hand.
Det är tydligt att det är de stora företagen, aktiebolag som har verksamhet i många kommuner, som tjänat mest. Pengar har på så sätt lämnat vår gemensamma plånbok, såväl kommunens som statens, och vi som befolkning har tappat möjligheten att påverka hur de skulle kunna användas.
Pengar som är avsedda för just skolan, vården och omsorgen.
Summa summarum: Både utifrån tillgänglighet och ekonomi bör en hel del av de senaste årens privatiseringar omprövas.
Uppmaningen riktas till samtliga partier: Ni går inte i takt med era väljare.
Per Lindbäck