Per Lindbäck: Katastrof eller något värt att fira

Krönika. 1981 besökte jag för första gången ett palestinskt flyktingläger; Rashedie. Under årens lopp har jag besökt Västbanken, Gaza och de närliggande länderna Syrien och Jordanien ett antal gånger. Den katastrof som uppmärksammas över hela världen i dag syns tydligt i hela området.

Foto: Oded Balilty/AP Photo/TT

Not Found2018-05-15 06:56
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
undefined

I dag, den 15 maj, firar staten Israel 70 år som självständig stat.

Samtidigt uppmärksammas 70-årsminnet av den katastrof som palestinierna drabbades av, Al-Nakba. 750 000 människor fördrevs från sina hem för att bereda plats för den nya israeliska staten. Över 400 byar förstördes.

Katastrofen har inte tagit slut. 70 år senare lever över fem miljoner palestinier som flyktingar, boende i provisoriska läger.

1981 besökte jag för första gången ett palestinskt flyktingläger; Rashedie, i södra Libanon. Under årens lopp har jag besökt Västbanken, Gaza och de närliggande länderna Syrien och Jordanien ett antal gånger.

Den katastrof som uppmärksammas över hela världen i dag syns tydligt i hela området. Fortfarande bor flera miljoner palestinier i flyktingläger, under mycket svåra förhållanden, alltid med ett hopp och en längtan att få återvända till sin by, sitt land.

Staten Israels bildande 1948 föregicks av ett antal beslut. FN:s generalförsamling rekommenderade att Palestina, som var ett brittiskt mandat, skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Delningsplanen ansågs vara djupt orättvis, bland annat för att judarna, som utgjorde cirka en tredjedel av befolkningen, skulle få över hälften av landet.

De som flydde i samband med kriget har aldrig tillåtits återvända till sina hem.

Beslutet utlöste blodiga strider som övergick i reguljärt krig.

De som flydde i samband med kriget har aldrig tillåtits återvända till sina hem. Deras egendomar, hus, åkrar, butiker och djur beslagtogs. De berövades sin födslorätt, något som varken FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller Genevekonventionen tillåter.

För FN-medlaren Folke Bernadotte var rätten att återvända självklar. I den fredsplan han undertecknade, just innan han mördades, var rätten att återvända hem och återfå sin egendom en av de viktigaste punkterna. Israel vägrade eftersom det skulle riskera den judiska majoriteten i det nya landet.

Vid stilleståndsavtalet 1949 hade Israel erövrat cirka 80 procent av ytan, jämfört med de knappa 60 som fanns i FN:s delningsplan.

1967 ockuperades Västbanken, Gaza och östra Jerusalem som enligt FN-beslut ska utgöra den av nu 135 länder, inklusive Sverige, erkända palestinska staten.

Israel har flyttat in, och fortsätter att flytta in sina egna medborgare på ockuperad mark i strid med bland annat Genèvekonventionen. Det bor över 650 000 israeler i illegala bosättningar på palestinsk mark. Murar, stängsel, avspärrningar och otaliga militära posteringar gör vanligt vardagsliv till en mardröm för palestinierna.

Nu är det dags att hitta en fredlig lösning som ger det palestinska folket rättvisa och möjlighet att återvända.

Per Lindbäck, tidigare ombudsman för IF Metall