Eftersom jag är en smula osäker på om alla Norranläsare följer varje interpellationsdebatt i riksdagen om järnvägens möjligheter (och brister) – trots ofta direktsändning i TV – kan det ju ha hänt att en debatt om snabbjärnvägar i södra Sverige gått någon förbi. En sådan ägde rum den 22 februari, en annan den 12 mars.
Bakgrunden: De fyra allianspartiledarna berättade 30 augusti 2012 på resa i en gammal skakig järnvägsvagn att 55 miljarder kronor skulle satsas under en 20-årsperiod dels på en ny snabbjärnväg för att förbinda Stockholm via Järna och Norrköping med Linköping (nybygge 14 mil), dels en liknande förbindelse Göteborg–Borås (åtta mil). Norrbotniabanans 27 mil kostnadsberäknades 2009 till 23 miljarder kronor.
– Bra, tyckte de flesta – och riksdagsmajoriteten godkände förslaget 4 december 2012.
Men vissa, till exempel Anders Ygeman (S), ordförande i trafikutskottet, var och är missnöjd. Han vill att tågen söderut ska köra ännu fortare än riksdagen beslutat, 320 km/tim i stället för snabbtågsfarten 250 km/tim. I klartext vill han bygga ”en bana av modernt europeiskt höghastighetssnitt”.
Det går naturligtvis, rent tekniskt. Men gratis är det inte.
Och Annika Lillemets (MP) är inte heller nöjd. Hon vill ”tidigarelägga Ostlänkens öppnande” mellan hemstaden Linköping och Norrköping. Inte gratis det heller.
Men det intressanta är att sådana här framstötar självfallet tränger ut och senarelägger andra projekt. Det behagar dessa debattörer aldrig tala om. Men jag förstår bättre varför pengarna att bygga Norrbotniabanan – 27 mil – bara räcker till 9 km, delsträckan Umeå–Dåva.
Resten 261 km förbi Skellefteå och Piteå till Luleå är ännu ofinansierade – och skjuts ännu längre in i framtiden med löften om höghastighetståg eller tidigareläggning av andra tågprojekt i Sydsverige.
Det är lätt att bli fartblind när miljarderna fladdrar förbi.
Gunnar Andrén(FP)
riksdagsledamot för Stockholms län