Våra ögon möts i ett kort ögonblick när jag hjälper den äldre dementa kvinnan.
Jag hör hur hennes skelett knakar och tycker mig se ett förstående systerskap som säger att en gång var jag en som arbetade lika hårt som du och att detta är priset.
Jag känner hur min rygg värker och hjärnan har för länge sedan gett upp att ens försöka komma ihåg allt som ska göras – eller borde bli gjort.
När jag önskar henne god natt tittar hon åter på mig och får fram en helt klar mening, trots att hon nästan aldrig talar. Hon säger: Å när får du vila då?
Jag möter min yngre kvinnliga kollegas blick när vi möts över en gemensam vårdinsats och tycker mig ana att hon som jag känner av en kropp som skriker efter återhämtning. Men vi är ju proffs så vi fortsätter vårt arbete.
Vårt gemensamma systerskap blir att vi tillsammans stärker varandra under dagens arbete och hoppas att ingenting utöver tillkommer, inget extra för vi balanserar redan på den minimala gränsen.
När vi tar ut det sista av krafterna vi har, och talar om hur vår arbetssituation är blir ofta svaret: Ni måste skriva upp allt som ni inte hinner göra, hur ska vi annars veta?
Ja, hur ska ni annars veta?
Har ni provat på att vara så slut, både mentalt och fysiskt, att ni knappt orkar förflytta kroppen, knappt orkar hålla ögonen öppna, att ni varken kan ta in eller få ut orden?
Det är då vi blir ombedda att skriva, så att ni kan tro på det ni beskriver.
När slutade vi tro på människor i den här situationen?
När slutade vi se och höra människan?
När gick vi tillbaka till att kvinnor ska bära upp välfärden med sina kroppar till ett så billigt pris som möjligt?
Jag har valt att ta mina sista krafter till att engagera mig för att göra precis det som alla säger till oss välfärdens kvinnor – att skriva för att skapa något bättre.
Ja, jag väljer att skriva just välfärdens kvinnor eftersom den stora majoriteten av dem som arbetar inom välfärdens yrken är just kvinnor.
Jag skriver och jag beskriver, men jag vet inte hur länge till jag orkar.
Jag vill som äldre kvinna kunna möta blicken på kvinnan som ska hjälpa mig och känna; ja, vi kunde tillsammans uppnå en välfärd som kommer att ge både henne och mig själv ett pris som vi inte vill vara utan. Priset att orka med ett helt arbetsliv med goda förutsättningar – både som givare och som mottagare.
I dagsläget ser jag att den enda utvägen är att äldre får en egen rättighetslagstiftning, som både ger de äldre förutsättningar till en god äldrevård, och i med det blir också arbetsvillkoren för välfärdens kvinnor bättre. En bättre välfärd är möjlig.
Susanne Dufvenberg
distriktsordförande för S-kvinnor i Västerbotten och undersköterska med 30 år i vården
När vi tar ut det sista av krafterna vi har, och talar om hur vår arbetssituation är blir ofta svaret: Ni måste skriva upp allt som ni inte hinner göra, hur ska vi annars veta?
