Låt oss vara tydliga, Facken inom industrins lönekrav är väl avvägda. De syftar till att vi som anställda ska få vår del av den växande kakan.
Det finns inga skäl till att hålla tillbaka lönerna för att höja vinsterna ytterligare. Sverige och svensk industri har råd med fortsatta reallöneökningar.
Facken inom industrin har ställt lönekrav på 2,8 procent. Industrins arbetsgivare svarar med att plocka fram det tunga artilleriet: Fackens krav hotar svensk industri, konkurrenskraften kommer att urholkas, säger man.
Det verkar plötsligt som om svensk industri håller på att gå under. Orsaken till den situationen skulle vara de höga svenska arbetskraftskostnaderna. Nu måste löneökningstakten växlas ner, hävdar arbetsgivarna som vanligt.
De senaste veckorna har det varit lite mindre av detta budskap från arbetsgivarnas sida. Kanske beror det på att det är svårt att få ihop en sådan verklighetsbeskrivning med de bokslutsrapporter som nu duggar tätt – och som visar på en högst lönsam och levande svensk industri.
En del av löneutrymmet vill vi använda till att bygga vidare på det system för deltidspension och flexpension som parterna blev överens om 2013. Det ger våra medlemmar ökade möjligheter till anpassning av arbetstiden när man närmar sig pensionering.
Rätten finns. Men för att det också ska bli ekonomiskt möjligt krävs ytterligare avsättningar.
Med sjunkande pensionsnivåer är ökade avsättningar till tjänstepensionen en förutsättning för en trygg pension. Detta är särskilt viktigt för kvinnor eftersom de som grupp fortfarande tjänar mindre än män och därmed riskerar en lägre pension.
Nu hävdas det från arbetsgivarhåll att en sådan avsättning inte kan ske om det blir ett ettårsavtal. Det är ett obegripligt argument.
Om vi använder utrymmet till högre löner eller avsättning till pension kommer inte att påverka företagens verksamhet.
Medlemmarna i våra förbund jobbar hårt varje dag för att företagen ska gå bra.
Då är det inte mer än rätt att de också får vara med och dela på kakan.
Stig Boman