Den pågående diskussionen om att samla de fyra nordligaste länen i norra Sverige – Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland – i en gemensam regionbildning är ingenting nytt. Sedan 1960-talet har det sagts att dagens länsindelning från 1634 är omodern.
Sedan dess har vi kunnat se hur utvecklingen pågått i södra Sverige. I slutet av 1990-talet bildades Västra Götalandsregionen med drygt 1,6 miljoner invånare. En liknande reform genomfördes i Skåne med cirka 1,2 miljoner invånare.
De nya regionerna lärde sig jobba bättre tillsammans, samarbeta och kraftsamla för att möta sina utmaningar. Det blev ganska snabbt uppenbart för oss i norra Sverige hur regionerna söderöver lyckades uppbåda en ny enighet.
I början av 2000-talet tillsattes den parlamentariska utredningen Ansvarskommittén som 2007 presenterade sitt förslag; att hela Sverige borde indelas i regioner med Västra Götaland och Skåne som förebild.
Förslaget var att de nya regionerna borde vara i storleksordningen en–två miljoner invånare – i varje fall inte mindre än en halv miljon. I varje region skulle minst ett regionsjukhus och ett universitet ingå.
Regionalt såg vi möjligheterna och tillsammans tog vi nästa steg. Resurser lades samman från landstinget, kommunförbundet och länsstyrelsen och 2008 bildades Region Västerbotten. Tack vare det har vi lärt oss mycket om hur vi ska kunna samarbeta bättre regionalt.
Nu med en handlingskraftig socialdemokratiskt styrd regering tar regionfrågan förnyad fart. Statens indelningskommitté har nyligen presenterat sin karta över en tänkt regionindelning. Med detta finns något att ta ställning till. Nu jobbar vi tillsammans i norra Sverige för att bilda en region till 2019.
Vad är det då för effekter vi väntar oss?
Ja, vi påstår inte att allt blir bättre med en regionreform eller att problem försvinner på grund av denna. Däremot ser vi att en ny region ger oss nya mer kraftfulla verktyg för att möta våra utmaningar.
Ska vi klara av att ha bra sjukvård och universitetsutbildningar i norra Sverige måste vi bygga på ett större befolkningsunderlag. Dagens landsting är helt enkelt för små för att klara av sin viktigaste uppgift – hälso- och sjukvården. Det gäller inte minst för de mindre sjukhusen.
Tvärtom mot vissa som tror att en större region öppnar för nedskärningar så menar vi att det är en väg till utveckling. Strategin för att kunna hålla tre sjukhus i Västerbotten har gått genom att vi låtit sjukhusen specialisera sig och därigenom skaffa sig större underlag.
Hade vi inte valt den vägen hade det varit svårare att klara kirurgi, akutmottagning och BB. Då är det troligt att något av sjukhusen riskerat att läggas ned.
På samma sätt ser vi möjligheter till en helt annan helhetssyn och specialisering för sjukvården i en större regionbildning, vilket dagens länsgränser lägger begränsningar för. Det är också erfarenheterna från Västra Götaland. De har kvar sina sjukhus och har till och med byggt ytterligare ett.
En större regionbildning ger oss nya möjligheter att lösa inte bara lösa de utmaningar vi ser för sjukvården utan även inom områden som; it, upphandlingar och journalsystem där länsgränserna ställer upp konstruerade hinder. Det går att frigöra resurser till sjukvård när administrationen från fyra landsting samordnas i en region.
På liknande sätt ser vi hur fördelarna från ett större befolkningsunderlag och mer långtgående samverkan i norra Sverige ger den styrka som behövs för att utveckla Norrlands universitetssjukhus. Regionen får därigenom helt andra möjligheter att skapa förutsättningar för läkarutbildning, samordnad praktik, kompetensförsörjning och forskning.
Även universiteten kan samordna sig för att jobba bättre tillsammans. På så vis undviker vi att resurser går till onödig konkurrens mellan universitet i samma region.
Vårt huvudargument för en större region i norra Sverige handlar alltså om att öka styrkan i hälso- och sjukvården och öka utväxlingen av det regionala utvecklingsarbetet. Vi blir helt enkelt starkare när kommunerna jobbar tillsammans i samverkan mellan 44 kommuner och den nya regionen.
Detta kommer att påverka de regionala utvecklingsfrågorna och ge möjligheter till gemensamma taxor och förbättrad linjedragning i kollektivtrafiken när vi ska kunna resa till och från och inom en ny region. Vi får mer kraft för analys och påverkan, starkare bevakning av EU och internationella frågor och starkare utvecklingskraft för infrastrukturprojekt – bara för att ta några exempel.
Hade vi varit en större regionbildning hade vi nog redan sett resultat när det gäller både vägunderhåll och Norrbotniabanan. I stället för att varje län och kommun kör sitt eget race mot Stockholm och Bryssel når vi längre tillsammans.
Vi kan konstatera att de existerande regionbildningarna burit frukt och lyckats i Västra Götaland och Skåne. Vi behöver matcha den utvecklingen. Om även Stockholm går in i en regionbildning omfattas mer än halva Sverige av regionaliseringen. Här behöver norra Sverige ta plats och öka kraften från vår del av landet.
Regionfrågan är ingen ny fråga. Vi har jobbat länge för att förbereda oss.
Därför är vår uppfattning att varje år utan en större regionbildning i norra Sverige är ett förlorat år.
Lilly Bäcklund(S)
kommunstyrelsens ordförande Lycksele och ordförande för Socialdemokraterna i Västerbotten
Peter Olofsson(S)
landstingsstyrelsens ordförande, Västerbottens läns landsting
Veronica Lindholm(S)
riksdagsledamot för Västerbottens län
Erik Bergkvist(S)
ordförande Region Västerbotten