Västerbottens läns landsting har sedan länge haft en i det närmaste krisartad situation när det gäller ekonomi, personal och sjukskrivningar.
Det är någonting som pågått under en längre tid, under socialdemokraternas ledning.
Men nu börjar åtgärderna i det närmaste likna ren desperation.
Västerbotten är ett stort län med stora skillnader i befolkningsstruktur. Vi vet att förutsättningarna för en jämlik vård inte är desamma i inlandet som längs kusten. Det är också dessa olika förutsättningar som gör att det inte finns någon universallösning på hur vården ska organiseras.
Självklart ska arbetet med vårdens utmaningar fortgå, men det är både naivt och verklighetsfrånvänt att tro att en stordriftslösning för hela länet, i stället för mindre basenheter, är bättre för vården och den enskilde medarbetaren.
Det är med oro som vi kristdemokrater tagit del av det nya förslaget att omorganisera stora delar av sjukhusvården. Det argument som framförs är att detta ska leda till en betydligt mer jämlik vård, trots att avståndet mellan ledare och medarbetare blir större och att intraprenader med personalinflytande försvinner.
Initiativet kommer inte från verksamheten utan är ett tjänstemannaförslag som den styrande S-majoriteten antagit med hull och hår.
Dessutom ska organisationsförändringen genomföras i raketfart.
Sammantaget innebär förslaget att basenheter i Umeå, Skellefteå och Lycksele slås samman till större länskliniker och får en verksamhetschef med betydligt fler anställda än tidigare. Där det blir för många medarbetare per verksamhetschef kommer biträdande verksamhetschefer att anställas som stöd.
Resultatet blir fler chefer som får längre avstånd till medarbetarna. Detta trots att det sedan tidigare är bekräftat att det är just det goda ledarskapet och närheten till chefer och ledare som har en lindrande effekt på sjukskrivningarna.
Riskbedömningarna av detta förslag visar att genomförandetakten är för snabb, vilket i sin tur kan leda till missnöjda medarbetare som väljer att sluta i landstinget. Det kan i sin tur innebära att en av vårdens största utmaningar – personalbristen – blir än större.
Landstinget har inte råd att förlora kompetenta och kvalificerade medarbetare.
Om nu Socialdemokraterna trots allt väljer att genomföra denna förändring är det viktigt att landstingets ledning skapar förståelse bland personalen för de förslag till förändringar som kommer. När personalen känner att de har ett inflytande över sin arbetssituation skapas ansvar för ekonomi och arbetsglädje på arbetsplatsen.
Målet är att skapa en god och jämlik vård, men vägen dit behöver inte se likadan ut i hela länet. Redan nu finns goda exempel på små enheter som både klarar ekonomin och de lagstadgade väntetiderna.
En bärande del inom kristdemokratisk ideologi och värdegrund är subsidiaritetsprincipen. Beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå och högre nivåer har en skyldighet att stödja de lägre.
Som vi ser det innebär det att när mindre verksamheter inom landstinget klarar sitt uppdrag ska dessa stödjas och inte motverkas bara för att inte alla andra kliniker klarar av sitt uppdrag på ett optimalt sätt.
Birgitta Nordvall