”Should I stay or should I go?”
Det utbrast det engelska punkbandet The Clash i sin klassiska låt från början av 1980-talet i Margret Thatchers England, där många kände sig marginaliserade och undanskuffade och klyftorna växte mellan människor och regioner. I dag ställer allt fler människor i Europa samma fråga.
Under det senaste året har tecknen på ett Europa i kris och upplösning ökat lavinartat. Krav på murar och stängda gränser har höjts från olika håll.
Donald Trump har gjort entré och satt en ny agenda både när det gäller frihandel, Nato och formerna för ett begripligt politiskt samtal.
Främlingsfientliga populistpartier växer i land efter land.
Huvudrubriken på konferensen Folk och försvar i Sälen var ”Oro”. Människors oro för terror, oro för den personliga tryggheten, för att samhällets institutioner inte längre ska klara av att uppfylla sina funktioner.
Och i Storbritannien valde folket att göra en ”Brexit” – att helt lämna EU.
Samtidigt i Sverige har landsbygdspolitiken seglat upp till en tätposition på samhällsagendan. Medan den välmående nationen växer så det knakar – nyligen passerades tiomiljonersstrecket – så brottas varannan kommun med avfolkning och ekonomiska problem.
Värst är det i glesbygden, och allra värst i Norrland. Bland de tolv kommuner som minskat mest i befolkning de senaste 30 åren ligger nio i Norrland.
Statsminister Stefan Löfven (S) reser runt i utsatta kommuner och lovar insatser av olika slag. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) försöker via den parlamentariska landsbygdskommittén ge understöd med ytterligare löften om stora summor pengar som ska pumpa liv i de ”skräpytor” – för att använda professor Kjell A Nordströms ord – som inte på egen hand förmår hänga med i urbaniseringens segertåg.
Frågan är om det är allmosor från Stockholm som Norrland behöver. Ett alternativ vore möjligen att följa i britternas spår och göra en ”Nexit”. Med hjälp av sina stora naturresurser skulle ett självständigt Norrland enligt flera debattörer kunna tacka nej till allt stöd och i stället stå på egna ben.
Krav på regionalt självstyre och frigörelse från centralmakten förs fram i såväl Spanien, Skottland och Irland som i norra Sverige, där kravet på en svensk ”Nexit” har precis samma bakgrund i upplevd marginalisering, utsugning och utanförskap.
Vad blir nästa steg när frågan om regional kraftsamling fallit samman likt en illa hanterad sufflé efter mer än tio års ambitiöst utredande?
Går den inhemska stoltheten och identiteten i norr att finna någon annanstans än i den jämtska republiken, med sin i och för sig lätt studentikosa framtoning, eller Sapmis envisa kamp om kontrollen över naturresurserna – eller åtminstone villkoren för dess utvinning?
Finns det något värde i att hos EU-makten i Bryssel sälja in norra Sverige som ett paradisiskt NSPA, Northern Sparsely Populated Areas, periferi per definition.
Men framförallt, var finns det politiska ledarskapet som klarar av att matcha och utmana centralmakten? Och vem formulerar det norrländska erbjudandet i dag?
Ett erbjudande som utgår från människors drömmar om vilket liv de vill leva: en möjlighet till en friare livsstil, mindre regleringar, bra utbildning, hälsa och välstånd.
Det skulle om inte annat göra svaret på Clashs fråga lite svårare; ”Should I stay or should I go?”
Lena Sjödin