Det sprids en myt om att det är rovdjurens fel att företag och människor tvingas flytta från landsbygden och att fårnäringen går på knäna. Enligt Centerpartiets proposition om en hållbar rovdjurspolitik finns det en enkel lösning för att vända utvecklingen; att möjliggöra jakt på tusentals vargar, björnar, lodjur, järvar och kungsörnar. Med minimala rovdjursstammar ska tynande näringar börja blomstra, folk ska få jobb och utbildning och flyttlassen sluta rulla från glesbygden.
Det låter som en saga och det är det också. I verkligheten tampas landsbygden med helt andra problem som kräver helt andra lösningar. Men genom att inrikta sig på rovdjursfrågan kan miljöminister Lena Ek (C) låtsas lösa ett uppblåst problem med hjälp av meningslösa åtgärder och på så vis skymma sikten för landsbygdens verkliga utmaningar.
Svenska Rovdjursföreningen har via Sifo frågat människor på landsbygden vad som mest negativt påverkar deras vardag. Störst var missnöjet med kollektivtrafiken och mobil- och bredbandstäckningen, som listades som negativa faktorer av 39 respektive 38 procent av de tillfrågade. Arbetsmarknaden, vägstandarden och brist på butiker och annan service var andra problem. Endast sex procent uppgav förekomsten av björn, järv, lo eller varg som en negativ faktor.
Resultatet är i linje med vad Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser anser utmärker en attraktiv ort. Där ingår bland annat bra infrastruktur, god offentlig service och närhet till arbetsmarknader. Att vissa politiker hellre fokuserar på rovdjursjakt är att göra den stora majoritet landsbygdsbor, som är i akut behov av fungerande internet och en buss som kan ta dem till jobbet, en stor otjänst.
Fakta talar sitt tydliga språk. Det finns inget stöd i statistiken för att rovdjuren skulle vara orsaken till landsbygdens nedåtgående kurvor. För någonstans borde ju kopplingen till rovdjurens existens synas i siffror och tabeller. Men det gör den inte.
Myten om att rovdjuren innebär en katastrof för fårnäringen tillhör de mest seglivade. För den enskilde fårägaren är ett vargangrepp naturligtvis tragiskt, det vet rovdjursföreningen som hjälper till att stängsla. Men att näringen i sin helhet skulle vara i fara på grund av rovdjur är inte sant. Bara någon enstaka procent av alla fårföretag drabbas av vargangrepp och bara en dryg promille av landets alla får dödas av varg. Jämfört med andra djurföretag, som minskar dramatiskt varje år, är fårnäringen mycket stabil. Både län med och utan rovdjur följer en liknande utveckling. Sedan 2001 har näringen till och med ökat, både när det gäller antal företag och antal får.
Att människor och företag skulle tvingas flytta på grund av varg finns det inte något belägg för i forskningen (Fakta skog 6, SLU, 2013). Studier visar att människor generellt flyttar på grund av arbete, kärlek eller utbildning. Vissa landsändar i vargrevir håller visserligen på att avfolkas men människor började flytta därifrån långt innan vargen etablerade sig. Och många landsbygdskommuner, även utan varg, har en liknande utveckling, så det finns ingenting som pekar på att det är just vargen som är orsaken.
Förklaringen är snarare den omvända – det vill säga att de flesta vargar lever där det inte bor så många människor och det är just i sådana glesbygdsområden som avfolkningen är som störst. Antingen är Lena Ek, och andra rovdjursfientliga centerpolitiker, okunniga om allt detta, eller så struntar de i landsbygdsbefolkningen och fiskar hellre röster någon annanstans. Frågan är vad som är mest illa.
Ann Dahlerusgeneralsekreterare Svenska Rovdjursföreningen