I förra veckan presenterade regeringen, Stockholms läns landsting och flera kommuner en satsning på en utbyggnad av tunnelbanan i huvudstadsregionen. Närmare 20 miljarder kronor satsas på att bygga nya tunnelbanelinjer. Och även om det i huvudsak är stockholmarna som själva står för kalaset med fler och höjda trängselavgifter, så finns det anledning att vara skeptisk till det samhällsekonomiskt vettiga i till exempel en särskild t-bana till Friends Arena.
Ännu allvarligare är frågan om det långsiktigt hållbara i Stockholmregionens snabba expansion. Förutom trafikinfarkter och överbelastad kollektivtrafik, som nu resulterat i miljardsatsning på en utbyggnad av tunnelbanan, pressas lönenivåer och bostadspriser upp. Något som för ett par år sedan resulterade i en särskild kompensation i det kommunala skatteutjämningssystemet. Från och med årsskiftet satsas dessutom ytterligare ett par miljarder kronor på utjämningsstöd till i huvudsak Stockholmskommuner.
Visst finns det viktiga skillnader mellan den medvetna flyttlasspolitiken på 1960- och 1970-talet jämfört med dagens flyttströmmar mot storstadsområdena. Nu är det inte jobben utan illusionen om ett annat och rikare liv som drar. Alltfler möts dock av en tillvaro med långa arbetsresor, segregerade bostadsområden, utarmad välfärd och en pressad tillvaro med små möjligheter att ha reell kontroll över sitt eget liv.
Jag är övertygad om att Stockholmsregionens snabba expansion inte är långsiktigt hållbar – varken socialt, ekonomiskt eller ekologiskt. Redan höjs ropen på ytterligare 100 000-tals bostäder till regionen för att klara expansionen. Visst behöver Stockholm få utvecklas och de människor och företag som bor och verkar där få en fungerande livssituation, men att trycka in ytterligare 100 000-tals människor är inte till gagn för någon.
Vi kan räkna med en Stockholmsfixering utan dess like i den kommande valrörelsen. Valet avgörs i Stockholm – det är både Moderaterna och Socialdemokraterna tydliga med i sina valstrategier – vilket kommer att resultera i ett chickenrace om vilket parti som bäst kan blunda för vad som de facto driver Sveriges utveckling till förmån för illusionen om att det är Stockholm som är ”motorn”.
Tyvärr är det inte bara de många som luras söka lycka och framgång i storstadsgyttret som får betala priset, utan det snäva perspektivet i den nationella politiken drabbar den utvecklingskraft som finns i övriga landet. Ett mycket tydligt exempel finns i infrastrukturpolitiken där risken är överhängande att satsningen i Sveriges mest industriellt expansiva region – Norrbotten och Västerbotten – inte ens kommer att motsvara befolkningsandelen i denna glest befolkade region. T-bana till Friends Arena är okej, men Norrbotniabanan får inte ens nämnas.
Stockholm och övriga Sverige behöver en strategi för att minska trycket på storstadsregionerna och ta tillvara utvecklingskraften i hela landet. Omgående bör en plan upprättas för att utlokalisera statliga myndigheter och verksamheter från Stockholm, Göteborg och Malmö till övriga landet. Redan i vår kan regeringen revidera Trafikverkets förslag till åtgärdsplan för infrastrukturen så att den bättre motsvarar det behov som finns runt om i landet. Ingen ska tvingas flytta till större städer för att förverkliga sina drömmar. Detta ställer bland annat krav på en aktivare och mer decentraliserad kultur- och mediepolitik. En regionreform värd namnet behövs, där såväl beslut som skattebaser återförs till regionkommunerna.
Stockholm finns i mitt hjärta, men låt staden utvecklas på ett hållbart vis.
Stefan Tornberg(C), Luleå ledamot i kommunfullmäktige