Visst finns det lite domedagsstämning i diskussionen om äldreomsorgen?
Med god anledning för underskotten i Skellefteås äldreomsorgsbudget är långtifrån små.
De är faktiskt lika stora, som den lokala äldreomsorgspolitiken är dålig, det vill säga mycket.
Det är förvisso så att Skellefteå har fler äldre än jämförbara städer, och att de bor utspridda över en väldigt stor geografisk yta. Det är minsann dyrt att låta den kommunala hemtjänsten tuta runt från Kalvträsk till Fällfors.
Tur att Skelleftebon gillar att betala mycket i skatt, så att vi åtminstone säkrar välfärden, kan man tänka.
Men, sorry, vi blir luggade på eget kapital och tillräckligt god äldreomsorg, trots höga skatteintäkter och en personal som gör allt den kan. Bistert är det, men när en budget inte är i balans finns det ingenting annat att göra än att vidta åtgärder.
För min del kan man gärna spara på annat än äldreomsorgen. Den där kolossen till kommunkoncern skulle gärna få krympa, och kanske ska vi överväga om det verkligen behövs så många badhus.
Detta är dock småpotatis i sammanhanget. Speciellt med hänsyn taget till faktumet att vi blir ännu fler äldre med omsorgsbehov inom en inte alltför avlägsen framtid.
Och egentligen är det väl just det – det som komma ska – som borde vara den prioriterade nöten att knäcka. Att det är som det är i dag måste vi nästan acceptera, i alla fall så länge majoriteten av Skellefteborna röstar som de gör.
Vi som sitter och tycker att dagens äldre har det för risigt borde ställa oss frågan: vilket ansvar har jag för att min ålders höst inte ska bli så?
Jag tror nämligen att vi traskar runt och tror att svunna tiders äldreomsorg ska komma tillbaka. En äldreomsorg med serviceboenden där alla som vill får plats.
Om något radikalt händer i svensk politik, om byggbranschen helvänder och typ hälften av oss dör innan vi fyllt 60 så kanske, kanske detta kan bli verklighet igen.
Men med största sannolikhet blir äldreomsorgen aldrig mer så. Vi kommer att vårdas av och umgås med maskiner, leva längre hemma och säkerligen ha helt andra behov och krav än vad dagens äldre någonsin skulle kunna drömma om.
Samtidigt måste var och en av oss ställa in sig på att det inte kommer att vara läge att kräva vad som helst, hur som helst. Kanske man ska fundera på att flytta till ett hus med hiss innan höften kexar ihop, innan den ens visar tecken på att vilja kexa ihop?
Kanske man ska göra revolution mot politiker som förvägrar oss alternativ inom äldreomsorgen?
Kanske man ska börja inse att ålderns höst inte bara är det allmännas ansvar, utan främst mitt eget ansvar.
Och med den insikten känns det hela inte så becksvart längre. För vem vill inte sitt eget bästa?
Micalea Löwenhöök