Går du genom Skellefteå möts du av prydliga trädgårdar, vänliga ansikten och rara ungar som ränner mellan husen.
Den här idyllen är dock inte alla människors verklighet. Det är något vi får veta så fort vi slår upp tidningen vid frukostbordet. Men för väldigt många svenskar är den självklar: Svenssonlivet, vardagstrampet, ordning på torpet så att säga.
Bilden av folkhemmet blir i tider av ökad segregation en återkommande dröm, för vissa också ett långsiktigt mål.
Folkhemstanken är på sätt och vis politikens term för ordning och reda. Gör rätt för dig, jobba och var en god medborgare så kan du räkna med att samhället tar hand om dig när din egen förmåga tryter.
Detta är någonting som jag ställer mig bakom, utan minsta rabalder, men det gör mig inte till partikollega med kommunalrådet Lorents Burman (S).
Faktum är att folkhemsfilosofin för oss högerkonservativa är mycket attraktiv. Den grundade sig från första början i klassisk högerpolitik.
Samhället skulle må bättre om klassanda förbyttes mot medborgaranda. För visst saknas gammal god medborgaranda i dag, en lojalitet till vårt närsamhälle, vår nation, våra medmänniskor. Därför passar det bättre att tala om medborgarhemmet i stället för folkhemmet.
Det är först när vi ger som vi kan ta. Mantrat ”samhället har svikit mig” upprepas gång på gång av dem som försatt sig i knipa och brutit mot samhällskontraktet. Min direkta undan är: ”Vad har du gjort för samhället för att förtjäna hennes lojalitet?”.
Ingen relation håller om man bara tar och tar. Vad har en 20-åring som tuttat eld på bilar gjort för samhället? Och vad förväntar sig denne att samhället ska ha gjort för att förhindra att bilen fattade eld?
Gratis skolgång, fritidsgårdar, fri tillgång till idrottande och oändliga förebyggande insatser verkar inte vara vad hen förväntar sig som samhällspremie. Vad vill människor ha för att de ska känna den minsta medborgaranda?
Backen lutar brantare uppåt för vissa, andra föds med alla förmåner. Men om vi ska vara brutalt ärliga, inte ens de papperslösa står utan förmåner i Sverige. Vi ska vara stolta över att vi kan vara generösa, men inte över att vi tenderar att bli kravlösa.
Var kommer medborgarhemmet in i det här då?
Jo, vi kanske behöver prata lite mer om det som Per-Albin Hansson gjorde. Jag kan gärna utesluta vissa delar av hans tankar, som en växande offentlig sektor. Men visionen om ett Sverige där vi gör rätt för oss, det pratar jag gärna om.
Som svensk är jag stolt över att kunna ge och ge, men i en relation där man aldrig får ta kommer varken jag eller någon annan att orka stanna. Den som stannar i ett sådant förhållande är rent ut sagt dum, och det vill man ju inte bli anklagad för att vara.
Micaela Löwenhöök