Vad man röstar på är för de flesta en privatsak.
På samma sätt är det viktigt att själv få bestämma om man ska delta i politiska möten. Att slippa få partipolitiska budskap upptryckta i ansiktet i sammanhang där man inte har något val – som på jobbet – borde därför vara en självklarhet.
Det tycker däremot inte LO som lanserat en kampanj som går ut på att leverera tillräckligt med röster åt Socialdemokraterna för att de ska vinna valet.
30 miljoner kronor har avsatts för att utbilda medlemmar som sedan har i uppdrag att påverka sina arbetskamrater att rösta på S. Totalt siktar LO på att 500 000 samtal ska hållas fram till valet med syftet att övertyga om Socialdemokraternas förträfflighet.
Enligt Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande, är det LO-fackens uppdrag att ”jobba för en stark S-ledd regering”. (Arbetet 25/1 2018)
För de LO-medlemmar som sympatiserar med något annat parti, och som skulle önska att deras fackförbund fokuserade på sakfrågor och på medlemmarnas bästa i stället för att agera stödhjul åt Stefan Löfven, är detta ett hån.
Att slippa få partipolitiska budskap upptryckta i ansiktet i sammanhang där man inte har något val borde vara en självklarhet.
Och det handlar om många människor. SCB:s mätning av partisympatier från i november 2017 visar att mindre än hälften (46 procent) av LO-medlemmarna stödjer Socialdemokraterna. 20 procent sympatiserar med Sverigedemokraterna och över 12 procent gillar Moderaterna.
Bland dem som reagerat på LO:s agerande är arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. De har skickat ut ett brev till sina 60 000 medlemmar där de uppmanat dem att säga nej till politiskt påverkansarbete på arbetsplatsen.
Något som i sin tur orsakat stor upprördhet i S-leden, och kallats för munkavle och ett hot mot yttrandefriheten. Det är det naturligtvis inte.
Vad människor pratar om i lunchrummet, eller med sina närmaste arbetskompisar, samtidigt som de utför det de har betalt för, är inget som arbetsgivaren har med att göra. Men det är skillnad på kollegialt småprat och regelrätta kampanjer med politiska trycksaker, affischering och partipolitiska möten på arbetstid.
Man kan ju undra om det vore lika rimligt och självklart i LO:s ögon att arbetsgivare ska kunna sprida M-propaganda och uppmana folk att gå på möten om hur viktigt det är att göra Ulf Kristersson till statsminister? Eller att ett gäng anställda SD:are organiserat får ragga röster på arbetstid?
Malin Lernfelt, liberal krönikör