Emmanuel Macrons franska enmansrevolution är fullbordad.
Hans rörelse, partiet La République en Marche (LREM), fick i söndagens andra valomgång till parlamentets underhus 306 av 577 mandat.
LREM har rivit det traditionella franska partisystemet, och ersatt det med sig själv i mitten.
Med egen majoritet finns förutsättningar för en handlingskraftig regering att förändra landet.
Macron har med engagemang, entusiasm och optimism erbjudit en vision om ett bättre land. Men visionen grundar sig inte så lite på snabbfotad pragmatism och en plan om att höja sig över vanliga ideologiska skiljelinjer för att ena landet.
”Varken höger eller vänster”, som Macron själv har beskrivit LREM.
Det är kring den parlamentariska majoriteten som landets framtid är tänkt att kretsa.
Historiken Pierre Serna menar att denna sorts mittenbyggen är ett återkommande inslag i fransk politik. Positionen kallar han för ”extremmitt”.
Historiskt har sådana ledare ersatts med verklig ytterkantspolitik. Det beror bland annat på att alla förväntar sig en politik som bygger på just deras ståndpunkter, medan extremmitten i praktiken friskt kombinerar högt och lågt.
Att förslag enkelt passerar den lagstiftande församlingen innebär heller inte att folk sluter upp bakom dem.
I Frankrike är termen ”gatans parlament” en ständig politisk realitet. Kontroversiella reformer möts ofta av massiva protester, som förra vårens månadslånga strejker mot förändringar på arbetsmarknaden – ett område Macron vill göra om i grunden.
I Sverige verkar politiker av alla färger vilja rida på den popularitetsvåg som Macrons visionära ledarskap har skapat. Både näringsminister Mikael Damberg (S), Annie Lööf (C) och Birgitta Ohlsson (L) har i helgen förklarat närheten mellan Macron och deras egna politiska projekt.
Det må ligga i tiden att samlas runt mitten, men att leda kräver mer än en tanke om att samsas. Det är Decemberöverenskommelsen ett tydligt exempel på.
Som den irländske poeten William Butler Yeats 1919 skrev i dikten ”Den andra födelsen”: ”I stycken faller tingen / världens mittpunkt brister”.
En extremmitt utan tydlig förankring i väljarbasens kärnvärderingar kan under förväntningarnas tyngd brista.
Gustav Juntti