Efter en lång vägs resa fram mot ett par intensiva förhandlingsdygn i Bryssel har EU:s regeringar enats om en ny långtidsbudget. Även om vi självklart hade velat ha ännu mer modernisering, blev resultatet överraskande bra.
I egenskap av Sveriges EU-minister har jag varit en del av processen ända från början. De som idag pekar på brister och tillkortakommanden missar själva huvudpoängen. Vi har lyckats rubba EU:s cirklar. För första gången någonsin minskar budgeten. För första gången någonsin ser vi tydliga satsningar på forskning, infrastruktur och gemensam utrikes- och rättspolitik. Allt sker dessutom delvis på bekostnad av jordbrukspolitiken som minskar med 10 procent. Anslaget för forskning och infrastruktur ökar samtidigt med 40 procent.
För de kommande sju åren flyttar vi nästan 350 miljarder kronor från jordbruksstöd till forskning och infrastruktur. En stor satsning som elektronmikroskopet i Lund för 15 miljarder kronor vore knappast möjlig utan en gemensam forskningsbudget.
Genom att den gemensamma utrikespolitiken får 25 miljarder kronor mer kommer de grundläggande gemensamma europeiska värderingarna få mer genomslag i världspolitiken. Det rättsliga samarbetet stärks därtill med 30 miljarder kronor.
EU:s moderna historia är tyvärr kantad av exempel på hur intressekonflikter lösts genom att nya resurser skjutits till. Föråldrade utgifter som tobaksstöd eller bränslesubventioner till fiskebåtar har varit svåra att ta bort. När Europas ledare misslyckats med att komma överens har skattebetalarna lämnats med notan. Detta är ingen hållbar strategi.
Vi lever i en politisk verklighet där majoriteten av Europaparlamentarikerna och regeringarna tyvärr lever kvar i 1950-talets struktur. Detta är djupt sorgligt för Europas konkurrenskraft, men det är mot denna bakgrund vi måste se svårigheterna i att reformera EU:s budget.
Att ställa krav är att bry sig om. Jag har under ett års tid, tillsammans med nio EU-ministerkollegor, ställt krav på en begränsad budget, där vi tvingas välja vad EU ska göra med pengarna. Viljan att omprioritera eller hushålla med resurser kommer inte förrän det finns en situation där svångremmen dras åt, då man måste välja. Och välja är precis vad EU:s ledare gjorde.
Vi som förtroendevalda politiker är skyldiga EU:s medborgare att vända på varje euro eller krona. Det finns inget egenvärde i slöseri. Förhandlingsresultatet i Bryssel visar att EU slagit in på en ny väg. Utan att äventyra medlemsländernas statsbudgetar kan vi sätta stopp för internationell kriminalitet, göra de europeiska grundläggande värderingarna hörda globalt och möta framtiden med innovationer från gemensam forskning. Budgeten är ett instrument av många för att Europa ska komma ur krisen.
Birgitta Ohlsson(FP)
EU-minister