De flesta som söker upp sjukvården känner sig utsatta på ett eller annat vis.
Kanske är man sjuk och svag, och personer med makt och kunskap som man inte själv besitter ska fatta beslut om ens liv.
Som hbtq-person är du ofta extra utsatt i dessa sammanhang, framförallt om du inte är öppen med din identitet eller läggning.
Ska du tvingas svara på frågor om din familjesituation? Tvingas stå till svars och förklara dig?
Den enda anmärkningsvärda situation jag har varit med om som hbtq-person i vårdsammanhang var ett telefonsamtal med en sjuksköterska som frågade vilket preventivmedel jag använde.
– Inget, jag lever med en kvinna sedan många år tillbaka, svarade jag.
– P-piller? P-stav?, hördes en förvirrad röst i luren
– Jag är alltså homosexuell, förtydligade jag.
–Men … minipiller? Hormonspiral?
Ärligt talat skrattade jag efter samtalet. Men vid närmre eftertanke är det ganska absurt att en sjuksköterska som träffar en mängd människor inte för sitt liv kan förstå att en person kan vara något annat än heterosexuell.
På grund av mina begränsade erfarenheter av vården i Västerbotten bad jag om erfarenheter från andra hbtq-personer. Många säger att de överlag haft positiva erfarenheter av vården, men att vissa situationer stuckit ut.
En person berättar att det jobbigaste han varit med om var att inte få ge blod på grund av sin homosexualitet. Att han levde i ett monogamt förhållande med en man spelade ingen roll. Han frågade om han hade fått ge blod om han ljugit om att han var heterosexuell och fick ett jakande svar.
En annan person beskriver hur en barnmorska under en gynekologisk undersökning antog att personen var heterosexuell tills hon själv fick specificera att hon inte var det. Hon fick då flera nedsättande kommentarer, bland annat att hon ju ”inte har sex på riktigt” och därmed inte hade någonting att oroa sig för.
Samma person berättar om hur en annan barnmorska frågade om civilstatus, och när hon fick veta att personen hade flickvän tystnade hon och vände sig demonstrativt bort med ett äcklat ansiktsuttryck. Barnmorskan satte sig vid sitt skrivbord och sa utan att titta upp att personen kunde gå.
Många uttrycker en önskan om att vårdpersonal ska fråga om partner i stället för man/fru. En person beskriver hur fint det kändes att mötas av en inramad hbtq-certifiering och en regnbågsflagga på en tandvårdsmottagning i södra Sverige. Lite som att de sa: ”Vi vet att ni finns, och ni är välkomna.”
Många som har skrivit till mig understryker att de vet att de flesta inom vården är duktiga, att de kanske haft otur med att få träffa ”rötäggen”.
Och visst håller jag med. Men jag tycker inte att det ska finnas några rötägg inom vården där bemötandet är så oerhört viktigt. Jag kan ha överseende med mycket och jag kan ofta ursäkta kunskapsbrist, men inte när det gäller vårdpersonal och andra yrkesgrupper som jobbar med bemötande.
Det är egentligen inte så mycket som krävs för ett bättre bemötande av hbtq-personer i vården. Små gester, lyhördhet, öppenhet och framför allt kunskap.
Vi finns och vi förtjänar ett bra bemötande.
Vi förtjänar att känna oss välkomna, erkända och respekterade.
Regnbågsflagga i receptionen eller inte.
Linnéa Wikman