Att bli förälder är fantastiskt, en ynnest många drömmer om.
För vissa går det lätt, andra måste kämpa lite längre. För några går det inte alls. De måste söka sig till sjukvården för hjälp.
Krävs det donerade spermier är det inte ovanligt att man söker sig till Danmark. Vårdköerna i Sverige kan sträcka sig uppemot fyra år i vissa landsting.
Blir ett par gravida genom insemination eller IVF (= provrörsbefruktning) med donerade spermier utomlands ser det lite olika ut när barnet är fött.
Hur det blir beror på om paret är heterosexuellt eller inte.
Gäller det ett heterosexuellt par räknas båda som juridiska föräldrar. Är de gifta förutsätts mannen vara far, är de sambos tar han på sig faderskapet genom sin och moderns namnunderskrift.
Gäller det två mammor kommer en lång, och i många fall utmattande och kränkande process, att inledas. Den icke-bärande mamman har inga rättigheter som förälder och måste således adoptera sitt eget barn. Något som vanligtvis tar sex–tio månader.
Utredningen innefattar även hembesök av en handläggare. Att bli granskad och bedömd för att se om man duger som förälder upplevs av många som väldigt kränkande. Men få vågar ifrågasätta och kritisera eftersom man befinner sig i en beroendesituation.
Vid ett dylikt möte kan allt gå snabbt och smidigt. Men det händer också att det gifta paret intervjuas var för sig så att de inte ska prata ihop sig.
Det händer att den ena benämns som ”mamma” och den andra som ”medförälder”.
Detta händer 2018. Och det gör mig så upprörd och ledsen att vi inte kommit längre.
Det händer att de vill ha samtycke till kontakt med barnavårdscentralen (BVC) för att se att barnet följer sin kurva och för att kontrollera hur ofta den icke-bärande mamman följer med till BVC. Det händer att paren får frågor om hur länge de vetat att de var ”sådana” (= homosexuella) och om de tidigare haft relationer med män.
Detta händer 2018. Och det gör mig så upprörd och ledsen att vi inte kommit längre.
”Ett barn har ju inte två mammor. Ett barn har en mamma och en pappa annars blir det inte ett barn.”
”Det är min övertygelse att du som barn både vill ha och mår bäst av att ha en mamma och en pappa och på så sätt ha hela ditt ursprung klart för dig, så att du inte drabbas av identitetsproblem senare i livet.”
Det sa Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till QX när han i mars gjorde sin första längre intervju för en gaytidning. Jag läste intervjun med stor förvåning.
Inte över vad som sades, jag är införstådd med hur partiet ser på sådana som mig, utan över hur lite Jimmie Åkesson försökte dölja partiets fientlighet mot hbtq-personer. Han benämner oss dock hbt-personer eftersom SD inte erkänner queerbegreppet.
Efter att ha läst intervjun kände jag rädsla. Inte för åsikterna i sig, utan för hur mycket makt vissa personer som besitter dessa åsikter har.
Jag har sett exempel på hur politiker från SD yrkat på avslag vid närståendeadoptioner för samkönade par. De har inte stött en enda hbtq-reform i riksdagen.
Får de mer makt kommer vi att stå där. Utan skyddsnät och rättigheter till våra barn.
Jag önskar att jag inte vore rädd, men det är jag.
Jag är livrädd.
Linnéa Wikman, ordförande RFSL Skellefteå