”I dag får man ju vara den man är”, hörde jag en röst bakom mig säga.
Rösten tillhörde en tonåring med transflaggan om axlarna som dansade fram i prideparaden tillsammans med sina kompisar.
Jag är så glad över att jag överhörde det samtalet. Glädjen i tonåringens blick, tillsammans med de orden, är för mig själva kärnan i vad Pride handlar om.
Att arrangera en Pridefestival innebär ganska mycket slit.
Vi i arrangörsgruppen jobbar ideellt samtidigt som många av oss har heltidsjobb, vilket kan bli ganska stressigt i perioder. Vi som jobbar med Skellefteå Pride brinner alla för hbtq-frågor på olika sätt, annars skulle vi nog inte orka. Jag kan erkänna att jag slitit mitt hår och varit nära till tårar många gånger.
Sedan kom veckan som vi jobbat så länge med. Jag såg hbtq-personer, som jag aldrig sett förut, dyka upp på våra arrangemang. Jag träffade politiker när vi hade öppet hus i vår lokal som frågade: ”Vad kan vi göra för att Skellefteå ska bli en mer hbtq-vänlig stad?”
Jag såg människor lyssna med ett brinnande intresse när våra föreläsare förmedlade nya kunskaper och tankesätt.
Så kom även lördagens parad. Jag är väldigt svag för den. Jag sa till mina vänner i styrelsen att vi måste förbereda oss på en markant minskning i antalet deltagare med tanke på att både vintersimmet och OS säkert skulle locka Skellefteborna.
Men ungefär tio minuter innan avgång var det som om Nordanå exploderade och plötsligt var det regnbågsfärgade människor överallt.
Det var fler i paraden än någonsin, och för mig är antalet viktigt. Det är det yttersta beviset på att hbtq-personer i Skellefteå vågar visa sig ute med huvudet högt. Det är även beviset för att Skellefteborna tycker att solidariteten med hbtq-personer är värd att trotsa vinterkylan för.
Så blir allt vårt arbete utan tvivel värt det. Glädjen och stämningen i paraden och att Skellefteå under en vecka lyfter hbtq-frågorna.
Att Skellefteås hbtq-personer kanske för en gångs skull får känna att de är normen.
Tack min älskade hemstad för ännu en fantastisk vecka, som gör mig stoltare än någonsin över att vara både Skelleftebo och gay.
Prideveckan är slut, men vi hbtq-personer försvinner inte . Jag hoppas att regnbågsflaggorna får stå kvar i varje hotellobby och att ni fortsätter prata om normer och värderingar. Glöm inte bort oss resten av året.
Linnéa Wikman