I takt med att den sista snön smälter undan, och solen kikar fram, så inleds vårt lands pridesäsong.
Förutom Skellefteå Pride såklart. Vi är ju lite speciella och kör under råkallaste vintern.
Vissa hbtq-personer gillar inte pride. Det är helt enkelt inte är deras grej. Andra tycker att det har blivit alldeles för kommersiellt.
Men för många hbtq-personer är pridesäsongen en av årets stora höjdpunkter. Jag sällar mig gladeligen till den skaran.
Min familj planerar minst ett pridebesök under sommaren och det ska bli fantastiskt roligt.
Men inför detta måste jag motvilligt erkänna att en känsla har smugit sig på. En otrevlig känsla som konkurrerar med den totala eufori jag annars känner när jag tänker på pride. Jag känner mig rädd för att gå i paraden och jag hatar den känslan.
Jag har inte glömt att RFSL tvingades ställa in majoriteten av sina tilltänkta program under Almedalsveckan förra året på grund av Nordiska motståndsrörelsens närvaro.
Jag försöker intala mig själv att det är för att jag blivit äldre och därför mer nojig. Men jag vet att rädslan inte beror på min ålder, utan på hur samhället ser ut, och för att vissa tillåts sprida sitt hat på öppen gata.
Jag har inte glömt att RFSL tvingades ställa in majoriteten av sina tilltänkta program under Almedalsveckan förra året på grund av Nordiska motståndsrörelsens närvaro.
Jag vet att dessa personers mål är att sprida skräck och jag hatar att de i vissa fall lyckas. Jag hatar att de får mig att fundera över vad jag ska göra om någon kastar en flaska eller om det blir något slags upplopp.
Att pride fortfarande behövs hoppas jag att det hos de flesta inte råder några tvivel om. Men lägg också till detta. Att vi är många som är rädda för att besöka en tillställning som är menad att vara vår frizon.
Men det får vara nog med det nu.
Har du turen att få besöka några av sommarens Pridefestivaler så ber jag dig att visa ditt stöd. Vill du inte gå med så kan du stå vid sidan av och applådera. Har du barn så är det ett ypperligt tillfälle att prata om rätten att vara den man är och älska den man vill.
Vi behöver varandra nu. Och framför allt, var inte rädda.
Jag ska försöka att inte vara det.
Linnéa Wikman, ordförande RFSL Skellefteå