Jag hittade en gammal skoluppgift från gymnasiet. Vi skulle träna på att skriva debattartiklar och min handlade om att homosexuella par inte tilläts vigas i kyrkan.
Året var nämligen 2008 och lagen hade ännu inte ändrats.
”Kärleken är helig, men det gäller inte mig” var rubriken på min artikel.
Även om min familj inte varit speciellt kristna har kyrkan på något sätt ändå följt mig genom livet. Det har varit kyrkans förskola, barnkörer och konfirmation.
Som barn tyckte jag om kyrkan. Det kändes alltid lite högtidligt att vara där, jag kunde sångerna och gillade tanken på en Gud som älskar en villkorslöst.
Det var kanske det som senare fick mig att bli besviken. Hela uppväxten hade det pratats om en Gud som älskade mig oavsett om jag var dum eller snäll, tjock eller smal, vit eller svart. Men nu när jag blev kär i tjejer fanns ingen acceptans att få från Gud. Det stod på flera ställen i Bibeln.
Och inte heller skulle jag få gifta mig i kyrkan, det som jag alltid drömt om.
Jag ansåg att kyrkans människor var hycklare och ville inte gå dit mer.
Bibeln och Guds namn har använts och används fortfarande för att förtrycka och diskriminera hbtq-personer. Svenska kyrkan är inget undantag och har väldigt mycket att stå till svars för. Det finns fortfarande krafter som aktivt motarbetar hbtq-personers rättigheter.
Men stora delar av Svenska kyrkan jobbar också för en mer inkluderande kyrka och vill göra upp med sin mörka historia.
Vissa hbtq-personer anser att kyrkan har bränt sina broar och vill inte ge sin förlåtelse. Även om jag själv har ett annat förhållningssätt har jag största respekt och förståelse för de som inte kan eller vill förlåta. Man har ingen skyldighet att öppna sina armar mot den som trampat på en.
På Svenska kyrkans hemsida står det att alla arbetsplatser inom Svenska kyrkan bör sträva mot att bli hbtq-certifierade. De har valt en processmodell som kallas regnbågsnyckeln och ska erbjudas alla församlingar i Svenska kyrkan 2018.
Kyrkan har varit en drivande samarbetspartner till Skellefteå Pride och verkligen visat engagemang och en vilja att förändra. Jag är ingenting annat än positiv till detta och hoppas att kyrkan kan bli en plats där hbtq-personer kan komma för att få stöd och känna trygghet.
För några veckor sedan var jag på en regnbågsmässa i en av Skellefteås kyrkor. Prästen inledde sin bön med orden ”vi ber för alla personer med hbtq-identitet” och en ungdomskör sjöng sånger med kärleksbudskap. Det suddade kanske inte ut kyrkans alla synder, men det var väldigt fint och kändes som ännu ett steg i rätt riktning.
Jag har sett många steg i rätt riktning och det har gjort att jag har börjat känna mig hemma i kyrkans lokaler igen. Något som gör mig väldigt glad.
Jag läser klart min debattövning från gymnasiet och ser att jag avslutat den med orden ”jag vet att jag kommer att gifta mig i kyrkan och om Gud finns så vet jag att han kommer att le när den dagen är kommen.”
Jag håller fast vid de orden.
Linnéa Wikman
ordförande RFSL Skellefteå
Stora delar av Svenska kyrkan jobbar för en mer inkluderande kyrka och vill göra upp med sin mörka historia.
