Nyligen krävde statsminister Stefan Löfven (S) att man måste vara beredd att viga samkönade par för att bli präst i Svenska kyrkan.
Det är att slå in öppna dörrar. Alla som vill bli vigda i Svenska kyrkan får också bli det.
Ansvaret för detta vilar inte på enskilda präster utan på den församling man bor i. Samma sak gäller för övrigt för dop och begravningar, nämligen att enskilda präster kan vägra, men att det är församlingen, och ytterst kyrkoherden, som har ansvar för att det finns en präst som är villig att utföra dessa handlingar.
Jag tycker att den diskussion som uppstått efter Stefan Löfven utspel väcker en annan fråga till liv: Är det rimligt att Svenska kyrkan, trots skilsmässan från staten, ska fortsätta att utföra myndighetshandlingar?
I många länder har man ett enkelt registreringsförfarande för ingående av äktenskap. I Sverige borde man till exempel kunna skriva på ett papper på Skattemyndigheten som sedan skrevs under av behörig tjänsteman. Hur man sedan ordnar med högtidligheter runt detta får vara upp till varje par.
Redan i dag finns en kyrklig välsignelse av äktenskap som en del använder sig av när de gift sig utomlands. En enkel registrering skulle säkert också kunna leda till att fler äktenskap ingicks eftersom man då också kunde avstå från ytterligare festligheter kring den juridiska handlingen.
Vi präster som är lite äldre kommer ihåg när vi var statens ”drängar och pigor” när det gällde folkbokföringen. Minnen som inte alltid är positiva.
Vid några tillfällen begick jag faktiskt tjänstefel när jag inte tvångsskrev vissa personer. Det som hände var att när jag innan ett dopsamtal kollade upp familjesituationen så visade folkbokföringen en ensamstående mamma på adressen, men när jag kom på besök så var det väldigt tydligt att pappan också bodde där.
För mig var det uppenbart att det handlade om bidragsfusk med bostadsbidrag och jag brukade tala om för dopföräldrarna att om man bor på samma adress så ska man också vara skriven på samma adress.
Samtidigt kände jag att min primära plikt som präst var att döpa barnen och jag ville inte att dopföräldrarna skulle uppfatta mig som en myndighetskontrollant.
Ur en juridisk synvinkel är äktenskapet det bästa legala skyddet. Därför borde vi som samhälle underlätta för ännu fler som bor tillsammans att också legalt reglera vad som ska hända vid skilsmässor och dödsfall.
Att man efter registreringen kunde gå till kyrkan, till moskén eller till synagogan för en högtidligare ceremoni utan legal status skulle leda till en renodling av den religiösa innebörden, samtidigt som det skulle förenkla för staten att hålla ordning på vilka som har vigselrätt och vilka som inte har det.
Hans Marklund