I dag, på internationella kvinnodagen, kan vi låta oss inspireras av ett viktigt 100-årsjubileum. Våren 1913 beslöt riksdagen i stor enighet att som första land i världen införa en pension som omfattade i princip hela befolkningen. Även kvinnor som aldrig haft egna inkomster var berättigade till pension.
Beloppet var till en början mycket litet och kvinnornas pensioner var lägre än männens. Men det var ett avgörande första steg på utvecklingen mot ett trygghetssystem som bygger på att människor har rätt till stöd i de skeden av livet där de inte kan försörja sig själva – de ska inte vara utlämnade till en välgörenhet som alltid riskerar att kränka mottagarens integritet och värdighet.
Det var ingen slump att pensionen var en av de första byggstenarna i det svenska välfärdsbygget. I början av förra seklet var ”fattigdomsfrågan” i hög grad en äldrefråga – gamla och ”orkeslösa” var den största gruppen som var hänvisade till fattighusen.
Om vi lyfter blicken från Sverige 1913 ser vi att det finns likheter med dagens globala fattigdom. Många fattiga länder står på tröskeln till att bygga upp ett välfärdssystem. Och i takt med att färre barn föds och medellivslängden ökar, även i fattiga länder, så åldras fattigdomens ansikte. Kvinnor, och allt oftare äldre kvinnor, är särskilt utsatta för fattigdom.
Vi vet sedan länge att kvinnor och flickor oftare är undernärda och utsatta för fattigdom än pojkar och män. Men vi vet också att det går att minska hungern på ett effektivt sätt – och samtidigt stärka kvinnors självbestämmande. Kontanta stöd, som familjebidrag, folkpension och rätt till beredskapsarbete har de senaste åren införts i en rad utvecklingsländer. Det ger en grundläggande ekonomisk trygghet även till människor som står utanför de formella arbetsmarknaderna, precis som den svenska folkpensionen gjorde. När barnbidrag ges till mödrar stärker man kvinnors makt över hushållekonomin, precis som vi gjorde när barnbidraget infördes i Sverige på 1940-talet.
Vetenskapliga utvärderingar visar att kontanta stöd överlag ger goda och tydliga resultat. Oavsett om pengarna ges som barnbidrag eller pensioner leder de till att undernäringen minskar, särskilt bland barn, att fler barn går i skolan och att människors hälsa förbättras.
Även om stöden sprids snabbt är de ännu helt otillräckliga. Det internationella biståndet skulle kunna göra att utvecklingen snabbas på. För att införa pensioner och andra stödsystem behövs stora investeringar i sådant som folkbokföring, skattesystem och administrativa system. Här kan det svenska biståndet spela en viktig roll.
I en värld där många lever i överflöd, och de allra flesta har fått det betydligt bättre de senaste åren, är nästan en miljard människor undernärda. Det är inget mindre än en skandal. I årets fasteinsamling uppmanar Svenska kyrkan oss alla att göra allt för att utrota hungern. Genom att stödja införandet av barnbidrag, folkpensioner och andra kontanta stöd i utvecklingsländer skulle Sverige kunna bidra till att både minska hungern och främja jämställdhet och kvinnors självbestämmande.
Erik Lysén
internationell chef för Svenska kyrkan