En historisk dag i svensk ekonomiskpolitisk historia, tyckte finansminister Magdalena Andersson(S).
Den sista juni nådde den blocköverskridande kommittén, efter ett års förhandlingar, en överenskommelse om det finanspolitiska ramverket. Samtliga riksdagspartier, utom Sverigedemokraterna, står bakom uppgörelsen.
Det är välkommet. Men frågan är hur stor skillnad det kommer att göra.
Överskottsmålet i budgeten har sänkts från en till 0,33 procent. Sänkningen kompletteras med ett skuldankare på 35 procent – om statsskulden avviker från målet måste regeringen förklara för riksdagen varför. Dessutom ska ramverket utvärderas var åttonde år och granskning underlättas.
Att överskottsmålet har sänkts lär inte göra särskilt stor skillnad. Mellan 2000 och 2015 var överskottet i genomsnitt 0,4 procent: betydligt närmre det nya målet än enprocentsmålet.
Det nya målet kommer därför inte att frigöra mycket medel för finansministern, förutsatt att man följer det. Men risken finns alltid att politikerna inte drar sig för att systematiskt ligga under även den nu överenskomna gränsen – som de gjort de senaste femton åren.
Att målet har bortprioriterats beror till viss del på svårigheten att granska det. Därför är det mer lättkontrollerade skuldankaret välkommet. Att den enda påföljden, om målet inte uppnås, är en skrivelse till riksdagen kan verka tandlöst. Men det är bättre än ingenting.
Det är förstås bra att man har underlättat för granskning, men det är oroväckande att det nya ramverket bara ska utvärderas var åttonde år. Ett finanspolitiskt ramverk är till för stabilitet i statsfinanserna, inte för att användas som politiskt slagträ varannan mandatperiod.
Nej, en historisk dag i svensk ekonomiskpolitisk historia var torsdagen knappast.
Men förra gången en överenskommelse nåddes var 1997, i ett annat finanspolitiskt Sverige.
Den nya uppgörelsen är därför en välbehövlig städning i det finanspolitiska ramverket.
Eva Forslund
Att överskottsmålet har sänkts lär inte göra särskilt stor skillnad.