När terroristen i sin kapade lastbil gjorde sin vansinnesfärd längs Drottninggatan i Stockholm för ungefär en månad sedan satt jag och drack kaffe i Cityterminalen mittemot centralstationen. Inte så långt därifrån alltså.
Jag väntade på hustrun som skulle komma med flygbussen från Arlanda och fick under tiden ett samtal från dottern.
Hon berättade att hon hade hört att ”någonting hade hänt mitt inne i stan”.
Informationen var än så länge lite vag, men jag sa att vi tar pendeltåget i stället för tunnelbanan – för säkerhets skull.
När flygbussen kommit gick vi därför mot centralstationen, men hann inte över gatan förrän alla dörrar plötsligt öppnades och folk trängdes och rusade ut ur stationsbyggnaden.
En del stannade utanför, andra fortsatte springa bort mot Kungsholmen.
De var helt enkelt rädda och sprang, som de förmodligen upplevde det, för livet.
Rykten om attentatet hade spridit sig snabbt och när människorna hörde att centralen ska utrymmas eftersom de inte var säkra där – ja, då kommer rädslan.
Ingenting underligt i det.
Men samtidigt brukar det efter varje terrordåd heta att vi inte ska låta oss skrämmas, inte vara rädda utan leva våra liv som vanligt.
Så även den här gången.
Efter terrordådet uppstod en debatt, eller som Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson uttryckte det: en sorts motrörelse där flera debattörer uttryckte en vilja att visst få bli rädda.
En debattör hävdar att människans styrka är just att vi låter hot och faror påverka våra beteenden: ”Det är bara dumskallar som inte är rädda för terrorism”, hette det.
En annan undrar om vi inte har rätt att vara oroliga och byta vagn om någon beter sig avvikande i tunnelbanan.
Är det att gå terroristernas ärenden?
Erik Helmersson menar i Dagens Nyheter att rädsla inte behöver vara synonymt med vare sig mesighet eller naivitet.
Självklart bör vi vara rädda i terrorismens tidevarv. Problemet är att om vi helt börjar undvika t-banan, upphör med att åka in till stan eller ställer in resor till släktingar och vänner. Då har plötsligt IS och väldens alla illgärningsmän fått en makt över våra liv som de inte förtjänar.
Helmersson har en poäng där, men samtidigt är det så att är man rädd så är man det. Det finns ingen knapp som bara kan slås av och på.
Bengt Enqvist
tidigare redaktionschef på Norran
Rykten om attentatet hade spridit sig och när människorna hörde att centralen skulle utrymmas eftersom de inte var säkra där – ja, då kom rädslan.
