Skilsmässoförhandlingar är sällan smärtfria.
Irrationella känslor om att ”ge igen” riskerar att skymma resonemang om vad som faktiskt blir bäst för bägge parter.
Inte minst tenderar det att bli bråk om ekonomin. Och det är precis vad separationen mellan EU och Storbritannien kretsar kring. Den brittiska premiärministern tycker att 20 miljarder euro är en rimlig summa att betala för Brexit medan EU-förhandlarna anser att Storbritannien ska betala tre gånger så mycket.
Att parterna enas om notan snarast möjligt är nödvändigt. I december förväntas Brexit-förhandlingarna att gå in i nästa fas som kommer att kretsa kring de framtida handelsavtalen.
Det har muttrats om att Storbritannien inte kan plocka russinen ur kakan och nästan förtjänar höga tullar och ofördelaktiga avtal som straff för att de lämnar unionen. Men de som driver denna linje har glömt bort själva poängen med frihandel: att den gynnar båda parter.
Därför finns det inga skäl att inte ge britterna så fördelaktiga avtal som möjligt. Precis som EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) skriver på Dagens Industris debattsida (22/10 2017) är detta extra viktigt ur en svensk synvinkel.
Enligt Fjellner räcker det heller inte med att skippa handelstullar. Varor måste kunna fraktas mellan länderna på ett smidigt sätt, utan försvårande köer vid gränsen. Likaså måste reglerna för tjänstehandel vara generösa.
Men framförallt måste man komma ihåg den sociala aspekten. Nästan 100 000 svenskar bor i Storbritannien. May har förvisso lovat att EU-medborgare som arbetar i landet ska få stanna. Men innan det finns papper på det lär många svenskar överväga att flytta hem, och många företag dra sig för att anställa personer som inte har brittiskt medborgarskap.
Dessa människors framtid hänger på politiska beslut. Den svenska regeringen bör därför driva en tydlig linje: EU:s Brexitförhandlare ska vara så snälla det bara går.
Förhoppningsvis smittar en sådan attityd av sig på förhandlingspartnern på andra sidan bordet.
Karin Pihl
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Därför finns det inga skäl att inte ge britterna så fördelaktiga avtal som möjligt.
