Vad fan får jag för pengarna?
Det svarade Leif Östling, ordförande för Svenskt näringsliv, när SVT frågade honom om hans skatteupplägg på Malta.
Uttalandet har kritiserats hårt. Socialminister Annika Strandhäll (S) kallade Östlings reaktion för ”skamlig”.
Kritikerna från vänster har givetvis rätt i att den svenska välfärdsstaten fungerar skapligt. Men det går inte att avfärda Östlings inställning som egoism. Om den breda medelklassen börjar tänka i samma banor är det illa.
Den svenska välfärdsstaten är beroende av att medelklassen inte klagar. I jämförelse med andra länder är de svenska kapital- och bolagsskatterna trots allt inte särskilt höga. Inkomstskatterna ligger däremot på groteska nivåer, liksom marginaleffekterna.
Av statens skatteintäkter utgör skatt på arbete en betydligt större del än skatter på konsumtion och företagsamhet.
Det är alltså till stor del medelklassvenskar med hyfsat välbetalda jobb som utgör basen för de offentliga finanserna.
Så länge välfärden och rättsväsendet levererar, vilket den har gjort i Sverige, är det frid och fröjd. Men om sjukvården försämras, skolan inte lär barnen någonting och polisen inte klarar av sin uppgift är hela systemet i gungning.
Dessvärre finns tendenser på att detta är på väg att ske.
Skolresultaten rasar, otryggheten ökar och missnöjet med sjukvården växer. Detta har flera orsaker.
En förklaring är att utvecklingen inom vården går snabbare än det offentligas möjlighet att finansiera ny teknik och ny medicin. En annan är att arbetsmarknaden inte är anpassad efter den låga utbildningsnivån bland nyanlända, vilket leder till ett sviktande skatteunderlag i kommunerna, tuffa prioriteringar i kommunernas service och behov av omfördelning via socialförsäkringssystemen. Rättsväsendet är inte anpassat efter den nya, grova kriminaliteten, vilket orsakar frustration.
Här uppstår lite av en paradox: försämringen i samhällsservicen gör att legitimiteten för höga skatter minskar. Men för att råda bot på problemen kommer staten att behöva mer pengar, och därför höja skatterna.
En smart politiker levererar rimliga förlag på kostnadseffektiviseringar, strukturreformer och föreslår skattehöjningar som orsakar så lite skada som möjligt.
Vill Annika Strandhäll och hennes socialdemokrater vinna valet måste de inse att offensiv politik är bättre än att moralisera över skatteplanerande näringslivsmän.
Karin Pihl
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Av statens skatteintäkter utgör skatt på arbete en betydligt större del än skatter på konsumtion och företagsamhet.
