Kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) vill att vi ska bli mer jämställda av att läsa.
Därför har hon gett Kulturrådet, en myndighet som lyder under Kulturdepartementet, och som delar ut stöd till konstnärliga verksamheter, i uppdrag att betona frågan om sexuella trakasserier.
Med andra ord: den ideologiska styrningen av kulturstödet intensifieras.
Förläggarna är inte särskilt nöjda med den ökade politiska klåfingrigheten. I Svenska Dagbladet intervjuar Ola Wong en rad bokförläggare som är trötta på att politik går före kvalitet när staten delar ut bidrag.
”Det känns som ekon av regimer där man varit duktig på att dela upp kultur av olika slag i lämplig och olämplig och något som är helt ovärdigt ett demokratiskt samhälle”, säger Annika Bladh från förlaget Bladh by Bladh till Svenska Dagbladet (17/1 2018).
Att det ställs politiska krav på kultur som får offentliga bidrag är förvisso inget nytt. Men den nuvarande regeringens intention att ”jämställdhetsintegrera” hela det svenska kulturlivet är kanske det mest långtgående projektet på länge.
Och det är inte bara litteraturen det gäller. Numera måste alla som ansöker om ekonomiskt stöd från statliga Svenska Filminstitutet kunna uppvisa att man deltagit i en jämställdhetskurs. Annars blir det inga pengar.
Eftersom det svenska kulturlivet till stor del är beroende av offentligt stöd har politikerna mycket makt över kulturens finansiering och därmed dess utformning. Det gör kulturen känslig för ideologiska trender.
En sådan trend är idén att sexuella trakasserier, som självklart är ett problem och ska motarbetas på varje arbetsplats, kommer att minska om det konstnärliga innehållet förändras. Kulturministern tror uppenbarligen att kränkningarna kommer bli färre om kultur som handlar om att ifrågasätta könsroller får mer bidrag än andra.
Den logiken är inte bara tveksam. Alice Bah Kuhnkes riktlinjer säger i praktiken att konsten i sig är värdelös om den inte bidrar till en politisk, progressiv förändring.
Enligt denna snudd på auktoritära estetiska filosofi är konsten inte till för att spegla människors erfarenheter, inklusive det fula, icke-perfekta och till och med omoraliska. Inte heller har konsten något estetiskt värde i sig självt.
Enligt denna syn är syftet med konsten och kulturen att skapa bättre människor – klassmedvetna arbetare, trogna patrioter eller, som i detta fall, genuskreativa feminister.
Det är en sak att arbeta mot kränkningar. Att göra detta är självklart på alla arbetsplatser, även de konstnärliga.
Men det är något annat än att avkräva ideologisk korrekthet för att få bidrag. Kulturministern borde lyssna på kritikerna och tänka om.
Karin Pihl