Det är stökigt på Sveriges bibliotek.
För något år sedan debatterades ”tysthetsnormen”, det vill säga den sociala regeln att man inte pratar högt eller för oväsen på platser som är till för exempelvis läsning.
Diskussionen blossade upp efter att journalisten Paulina Neuding uppmärksammat hur våldsamt beteende bland ungdomsgäng har hittat in bland hyllorna på de offentliga biblioteken. Hon fick kritik från bland andra generalsekreteraren för Svensk biblioteksförening som i stället ansåg att man måste ifrågasätta ”tysthetsnormen”.
Men om det är någonstans det ska vara tyst så är det på ett bibliotek.
Två år efter debatten om tysthetsnormen har läget inte blivit bättre. En ny rapport från fackförbundet DIK visar att 55 procent av de svarande bibliotekarierna anser att förekomsten av hot har ökat de senaste två åren. En dryg fjärdedel upplever social oro på sin arbetsplats flera gånger i veckan.
Hot och ovälkomna påtryckningar angående vilka medier biblioteken köper in har också blivit vanligare.
Att det rör sig om en oroande utveckling är uppenbart. Kortsiktigt måste arbetsgivarna se till att hyra in ordningsvakter och ha trygghetslarm. Men långsiktigt måste det ske en normförändring.
Att prata högljutt med sina kompisar och stöka runt är givetvis inte samma sak som att hota personalen. Men om man accepterar att – och till och med inbjuder till – att människor använder biblioteket som ett vardagsrum har man öppnat dörren för bråk och stök.
Tillåter man datorspelande och Skypesamtal på bibblan får någon annan stå tillbaka. Det går inte att läsa i lugn och ro om någon spelar Counter-Strike två meter bredvid.
Den som vill göra upp med tysthetsnormen välkomnar inte fler personer. Snarare skrämmer man bort dem som går till biblioteket för att låna böcker.
Normkritik, som blivit populärt på senare år, är ofta bra och välbehövligt. Men det betyder inte att alla normer är dåliga och att alla auktoriteter måste ifrågasättas. Nutidens trendbegrepp – som ”öppenhet” och ”transparens” – får mycket dåliga konsekvenser när de praktiseras på biblioteken.
Allt behöver inte vara ”integrerat” och ”öppet”. Det behövs slutna rum där man kan få vara i fred i lugn och ro. Biblioteken är en sådan plats.
Karin Pihl
ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Det behövs slutna rum där man kan få vara i fred i lugn och ro. Biblioteken är en sådan plats.
