FN:s högkvarter. Allt FN gör är inte bra.
Sverige har fått kritik från Förenta Nationerna.
En rapport från FN:s antidiskrimineringskommitté har fått stor uppmärksamhet i medierna de senaste dagarna. Sverige tillåter rasistiska organisationer och hatbrott, larmas det. I Svenska Dagbladet (11/5 2018) kan man läsa att ”Sverige får svidande kritik” för att landet ”stöttar och sporrar rasistiskt hat”.
Det låter illa. Men kanske är de dystra rubrikerna mer ett resultat av dålig journalistik.
Det menar Adam Cwejman, ledarskribent på Göteborgs-Posten, och påpekar att FN faktiskt inte har gjort någon oberoende granskning. I stället har man tillfrågat intresseorganisationer som Afrosvenskarnas riksförbud, RFSL och organisationen Svenska muslimer i samarbete.
Attitydundersökningar hos allmänheten har man inte brytt sig om.
Givetvis är det rimligt att lyfta upp rasism och diskriminering som drabbar svarta, muslimer och samer. Men FN-rapporten ger ingen objektiv bedömning av hur utbredd främlingsfientligheten är i Sverige. Anmärkningsvärt är också att FN-rapporten inte brytt sig om att undersöka situationen för svenska judar.
Rapporten är en påminnelse om att allt som kommer från FN inte per definition är bra och riktigt.
Sveriges judiska minoritet nämns bara i förbifarten, trots återkommande rapporter om utbredd antisemitism i exempelvis Malmö.
Inte heller analyserar man problemet med rasism mellan olika invandrargrupper.
Rapporten, som knappast ger en heltäckande bild, är en påminnelse om att allt som kommer från FN inte per definition är bra och riktigt.
Den senaste kritiken är knappast den första som slår helt fel. För två år sedan fick Sverige kritik för att EU-migranter inte har full tillgång till offentligt finansierad sjukvård, utbildning och andra sociala förmåner, trots att dessa rättigheter enligt EU:s regler enbart ska garanteras om man arbetar.
FN sysslar med politik, men maskerar sina förslag i ett slags mänskliga rättigheter-retorik. Inte minst märks det på lösningsförslagen, som knappast kan sägas vara okontroversiella alla gånger.
Att politiker ska försöka påverka journalister att ta ställning för ”interkulturell dialog” och tolerans torde uppfattas som ett hot mot principen om en fri press.
Likaså är uppmaningen att svensk polis ska sluta med påstådd omfattande rasprofilering märklig. Bortsett från Skånepolisens register över människor med romsk bakgrund, som uppmärksammades 2013, kan man knappast beskylla Polismyndigheten för sådana kränkande metoder.
Rasism och främlingsfientlighet ska bekämpas. Men det betyder inte att FN alltid har rätt.
Karin Pihl, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån