Vi behöver fler kändisar, politiker som står upp för sin del av landet.
Det är inte bara vi i norr som behöver det.
Hur många politiker söder om Stockholm känner vi egentligen till?
De som lyckas profilera sig som rikspolitiker, trots att de är lokalt valda, är oftast stockholmarna. Borgarråden i Stockholm uttalar sig på bästa sändningstid om frågor som rör hela riket – trots deras lokala mandat.
Jag är alls inte missunnsam. De råkar bara ha förmånen att vara mest tillgängliga för journalisterna. De är på rätt plats vid rätt tillfälle, vid varje tillfälle, så att säga.
Att riksmedier endast hittar till Stockholms stadshus och inte till Trädgårdsgatan i Skellefteå är inte okej, men det är en verklighet som vi för stunden måste köpa.
Det innebär att andra politiker, kommun- och landstingspolitiker, måste kämpa lite mer för att få sina röster hörda. Sådana är spelets regler.
Men visst känner vi oss lite svikna av våra egna?
Regeringen går fram med en norrlandsfientlig politik där det praktiskt taget haglar flygskatter och höjda fastighetsskatter som slår extra hårt mot dem som inte bor i Sveriges mecka.
Det är inte acceptabelt att S-märkta kommunalråd i norr sitter tysta när sådant händer.
Tystanden beror givetvis på partipiskan, man vågar inte tjafsa med det egna partiet. Och, för att inte kasta sten i något glashus, så var väl situationen inte särskilt annorlunda när det var en borgerlig regering. Dock var hagelstormen något mildare då, snarare ett irriterande duggregn.
Frågan vi bör ställa oss när partiet går före de lokala intressena är vem som egentligen valt politikerna.
En ledtråd – det är inte statsminiaster Stefan Löfven som gett Skellefteås kommunalråd Lorents Burman och Maria Marklund lov att styra och ställa på Brinken.
Det är smärtsamt uppenbart att den storstadsorienterade regeringen inte har förståelse för vad som stjälper och hjälper landsbygden. Tur är det väl då att de har en rad skarpa partikollegor ute i landet som kan meddela när deras politik är på väg att ta oss käpprätt åt skogen?
Ja, så kunde det ha varit, men tyvärr tror jag att alltför få av landets kommunpolitiker har mod eller ork att kämpa uppför den branta backe som allt annat än att sitta i Stockholm och styra innebär.
Förutom om man blir kändis förstås, då verkar både statsministerns och pressens öron stå på vid gavel.
Micaela Löwenhöök
ordförande för Moderaterna i Skellefteå
Tystanden beror givetvis på partipiskan, man vågar inte tjafsa med det egna partiet.
